Lekfulla pinsamheter med Sune
I landskampen om vem som bjuder på vinterns bästa barnfilm är det svenska Sune som avgår med segern mot Risto Rappare som hade premiär förra veckan. Det här är den bästa Sunefilm som gjorts.
BARNFILM
Sune vs Sune
HHHHI
Regi och manus: Jon Holmberg. Foto: Erik Persson. I rollerna: Elis Gerdt, Baxter Renman, Fredrik Hallgren, Tea Stjärne, Sissela Benn.
Ingen har väl sagt att det skulle vara lätt att hålla en familj på rätt köl. Men att det ska vara så här himla knepigt, ja, då får vi vända oss till familjen Andersson som trots goda intentioner lyckas få det mesta fel.
Tänker inte minst på pappa Rudolf (Fredrik Hallgren), en osedvanligt klantig figur. Inte för att mamma Karin (Sissela Benn) är så mycket bättre, nu när hon ska göra intryck på sin närmaste omgivning.
Så var det stora syster Anna (Tea Stjärne) och lillebror Håkan (Baxter Renman), han som på förekommen anledning går under namnet Håkan Bråkan. Men mest av allt handlar det ju om Sune (Elis Gerdt), en lintott i krokigt nedstigande led från Emil i Lönneberga.
Bästa Sunefilmen
Nu står han i färd med att börja i fyran, men se där går det snett från första början. Inte bara visar det sig att det på klassen finns en annan Sune (John Österlund), varför våran Sune får finna sig i att kallas för ”Sune 2”. Till på köpet visar det sig att den nya Sune stjäl all uppmärksamhet.
Förutom att han bott i USA gillar han dokumentärfilmer, bara en sådan sak. Inte så konstigt att Sofie (Lily Wahlsteen), Sunes hjärtevän, får upp ögonen för kärleksrivalen.
Nu är det ju inte första gången som Anders Jacobssons och Sören Olssons romanhjälte, tjejtjusaren och dagdrömmaren, hamnar på vita duken. I Sunes sommar från 1993 var det Peter Haber som axlade papparollen, tätt följd av Morgan Alling som hann med en hel trilogi (i regi av Hannes Holm).
I hemlandet var succén given, men filmerna i sig lämnade mycket att önska. Det blev mest bara tramsigt och bullrigt – i stället för att skratta med de lätt tokiga karaktärerna skrattade man åt dem. Det kändes ganska hjärtlöst, faktiskt.
Så inte i Jon Holmbergs Sune vs Sune, en film med stor igenkänningspotential, berättad utan de vuxenförtecken som gjorde Hannes Holms Sunefilmer så fyrkantiga och tillrättalagda.
I den mån det vankas pinsamheter – och visst finns det av den varan, så det räcker och blir över – handlar det om lekfullhet och mild ironi. Som när pappa Rudolf, skattebyråknegaren, drabbas av värsta medelålderskrisen och går in för att satsa på musiken, en ungdomskärlek.
Trampar i klaveret
Lika uppfriskande är det att också mamma Karin, familjens klippa, nu tillåts göra bort sig. En ny bil ska det vara (trots att man inte har råd med det) och i ett försök att blidka Marie Robertsons klassmamma, till synes perfekt, är det helt plötsligt ”vi har helt slutat med socker” som gäller.
Ett kapitel för sig är givetvis Sune, som i ett försök att dra undan mattan för sin namne jämt och ständigt trampar i klaveret. Men vad annat kan man vänta sig, med en lillebror som kompar med repliker i stil med ”nu äter vi korv och smider planer”.
Hur som helst är resultatet en film där både ung och gammal kan känna igen sig och den redan i sig struliga vardagen varvas med spetsfundiga filosofiska resonemang och ett fantasteri som heter duga. Tack och hej leverpastej!