Värsta krisen sedan reformationen

Vatikanen vill visa handlingskraft mot sexövergreppen, men biskopskongressen riskerar att göra många besvikna.

En präst i en katolsk församling i Scranton, USA, våldtog en flicka och då hon blev gravid tvingade han henne att göra abort. Biskopen i stiftet skrev i ett brev ”att det är en svår period i ditt liv, jag förstår att du är upprörd, och jag delar din sorg”.

Nej, brevet var inte till flickan, utan till prästen.

Fallet återfinns i en undersökning som åklagarämbetet i Pennsylvania har gjort, den publicerades i december i fjol. Utifrån församlingarnas egna dokument identifierades över 1 000 barnoffer, trovärdiga anklagelser riktades mot över 300 präster.

De första avslöjandena av sexuella övergrepp som katolska präster gjort mot barn och unga kom på 1980-talet. I mer än trettio år har en flodvåg av avslöjanden runtom i den katolska världen tärt svårt på kyrkans trovärdighet.

Övergreppen i sig är avskyvärda, men det mest graverande är att höga instanser i kyrkan har känt till dem men tystat ned dem i stället för att förhindra dem. Kyrkan har ägnat större förståelse åt förövaren än åt det värnlösa offret.

Pedofilpräster har granskats i kyrkans egna disciplinära organ, i vissa fall har de flyttats till andra församlingar eller till uppgifter där de inte kommer i kontakt med barn och unga, men de har hållits utanför den världsliga rättvisan.

För ett par veckor sedan avslöjades att präster och biskopar har våldfört sig på nunnor och till och med utnyttjat dem som sexslavar. Den nuvarande påven Franciscus föregångare Benedictus tvingades år 2005 stänga ett nunnekonvent i Frankrike på grund av sexbrotten.

Men redan för 25 år sedan gjorde en irländsk nunna en uttömmande rapport till Vatikanen där hon redogjorde för prästers sexuella övergrepp mot nunnor, i 22 länder.

Kongressen i Vatikanen med höga kyrkoledare från hela världen som avslutas på söndag kom verkligen inte en dag för tidigt. Övergreppen och kyrkans ovilja eller oförmåga att inse allvaret i dem och reagera på dem med kraft har skapat en kris som jämförs med den som ledde fram till reformationen och kyrkosplittringen på 1500-talet.

Kongressen kan inte utrota övergreppen, men den är i alla fall en signal om att den katolska kyrkan är beredd att lägga större energi i arbetet för att göra slut på dem.

Kyrkan är fortfarande oense om vad som ligger bakom övergreppskulturen. Radikalare kretsar ser den som en konsekvens av kyrkans hierarkiska maktuppbyggnad och kvinnosyn.

Men samma dag som konferensen inleddes skrev två konservativa kardinaler ett öppet brev där de tog avstånd från misstankarna om maktmissbruk, och i stället pekade på enskilda präster som har ”avvikit från evangeliets väg.” De lade skulden på en ”homosexuell agenda” som har spridits i kyrkan.

Brevet är ett led i de konservativa krafternas kritik av den nuvarande påven. Att brevet publicerades inför konferensen har uppfattats som ett tecken på att motståndarna till påven känner sig säkrare än tidigare.

Att påven tonade ned förväntningarna väcker besvikelse hos dem som hoppas att kongressen verkligen ska leda till kraftigare åtgärder både mot förövarna och för att skydda barn som hotas av övergrepp - i själva verket är skyddet av barn temat för mötet.

En av dem som riskerar att bli besviken är Marie Collins från Irland. Hon är själv ett offer för övergrepp, och var medlem i en kommission för barnskydd som Vatikanen tillsatte. Men hon avgick efter några år, besviken på bristande samarbetsvilja från Vatikanens sida.

Inför kongressen krävde hon att mötet skulle fatta bindande beslut om nolltolerans mot förövare och lägga större vikt vid att skydda barnen än att skydda kyrkan mot skandaler.

Om mötet bara mynnar ut i fraser och tomma löften kan det, precis som Marie Collins varnar för, bli den sista droppen för många katoliker.