I stillhet
När jag och min blivande fru skulle gifta oss frågade en vän till hennes familj oroligt: ”Inte skall väl Mia och Björn gifta sig i stillhet?!” Mannen hade kognitiva funktionshinder, men ett varmt hjärta och ett stort socialt nätverk. Han gick troget på begravningar, men naturligtvis ville han också vara med på glada familjetilldragelser.
Nej, vi gifte oss inte i stillhet. Det blev en livlig österbottnisk bröllopsfest i gymnastiksalen i byns skola, med talkofolk som ställde upp med allt från potatisskalning till bindande av kransar. Dessutom bjöds det på många tal samt sketcher och musikprogram av släkt och vänner. Den ovannämnda mannen var också med.
Som präst har jag många gånger träffat anhöriga till nyligen avlidna för att samtala om det som har hänt och för att planera jordfästningen. Under årens lopp har jag upptäckt två trender: dels förlängs tiden mellan dödsdagen och jordfästningen, dels blir det allt vanligare att man önskar att jordfästningen förrättas i stillhet, med bara de närmaste på plats.
Orsakerna till att jordfästningen skjuts framåt flera veckor kan vara många. Släkten och vännerna är ofta bosatta på olika håll i världen, vilket skapar ett reellt problem när det gäller att hitta ett datum då de flesta kan vara på plats. Samtidigt tycker jag mig märka att många av oss i dag planerar livet så minutiöst utifrån arbete och resor att vi inte förstår att det finns händelser som borde gå före allt annat. När en närstående dör behöver livet stanna upp för en tid.
Det kan naturligtvis finnas fullgoda orsaker till att jordfästningen sker i stillhet. Det kan vara den dödes uttryckliga önskan, eller en följd av att de anhöriga antingen är chockade av ett oväntat dödsfall eller psykiskt och fysiskt utmattade efter att ha följt med en utdragen sjukdomsperiod.
Avigsidan av en jordfästning som sker enbart i familjekretsen är att det ofta finns många andra som berörs av dödsfallet: vänner, arbetskamrater och grannar. Borde inte också de ges möjlighet att dela sorgen och att få följa sin vän till graven? Vem får komma med?
å ena sidan är människor förstås rädda för att uppfattas som påflugna om de inte respekterar de anhörigas önskan om avskildhet. Å andra sidan är allt som sker i en kyrka eller i ett begravningskapell i princip offentligt, vilket gör att ingen kan stängas ute. Kyrkorummet är församlingens gemensamma plats – det går bra att sätta sig litet längre bak, om man inte vill verka framfusig. Den eventuella minnesstunden är en annan sak. Till den bjuder de anhöriga in på det sätt de önskar.
Hur de anhöriga beslutar i enskilda fall är deras ensak. Min poäng är att stillhet och öppenhet inte är varandras motsatser. Genom att hålla jordfästningen i stillhet vill man värna om det privata, och kanske gardera sig mot risken att förlora behärskningen inför andra. Men det finns en förunderlig tröst i insikten om att vi är flera som delar dessa känslor av sorg, saknad och maktlöshet.
Sorgen är kärlekens följeslagare. Den behöver delas, liksom minnena och hoppet.