Homo homogenicus

Den som ängsligt strävar efter att behaga alla, behagar som känt ingen. Vem tillgodoser oss väljare och konsumenter som vill lära oss något nytt och inhämta oväntade perspektiv? Var går det att finna impulser till förnyelse?

Samma tekniker tillämpas kommersiellt inom kulturutbud, med spellistor. I ett försök att profilera publiken psykologiskt och anpassa utbudet därefter – så visar avsändaren att man inte litar på lyssnarens eller tittarens vuxna omdöme eller tankeförmåga. Det övergripande målet inom reklam och politisk kommunikation verkar vara att undvika att skava, irritera eller (gud förbjude!) provocera mottagaren. Hellre då upprepa samma trygga, snäva, förutsägbara budskap, så att ingen byter kanal. Slutresultatet är snömos, självklarheter och trångsynthet.

Skulle samhället må gott av politiker och företag som tar risker, vågar framföra mer exotiska budskap och visioner, inte underskattar den kritiska förmågan hos publiken? Det finns flera nischer att erövra för den som – på ett konstruktivt sätt – testar kollektiva gränser och vågar servera både överraskningar och utmaningar.

Affärsmagasinet Forum Torsten Fagerholm undrar om vi inför vårens kommande val får bevittna samma flockbeteende som förut eller om tankeväckande utspel och aha-upplevelser hägrar.

Det är så konstigt. Sveriges befolkning är mer välutbildad än OECD-snittet. Tack vare studielånsystemet och avgiftsfria universitet är det länge sedan högre utbildning var ett överklassprivilegium. Ändå är utbildningsnivån bland dem som styr landet låg: Hälften av ministrarna i Löfvens regering saknar examen. Expressen Krönikören Linda Nordlund anser att den ”häpnadsväckande låga utbildningsnivån bland svenska toppolitiker är ett bekymmer som måste tas på allvar.”