Att bränna dig i bastun gör dig inte finsk
Jag har mot min vilja blivit finsk. Den drabbande blåvita insikten kommer efter en smärre fadäs rörande en bastu och en nybliven akademiledamot.
Samtidigt läser jag om hur politikerna vill beröva terrorsvenskarna deras medborgarskap, trots att de i många fall är födda i Sverige. Det verkar alltså lika marigt både att få en nationalitet som att förlora den.
Det började med att jag satt i min hemmabyggda bastu på de oslipade lavarna och kände en viss rörelse över Tua Forsströms inval i Svenska Akademien. Det var en blandning av fosterländsk stolthet och stickor i baken. Stektermometern (svårt att hitta bastutillbehör på köpcentra i Sverige) visade tryggt på 73 grader och kaminen hade just slutat att ryka in där jag dragit rökröret rakt ut genom fönstret.
Det var då det hände. Höften knickade till när jag klev ner från britsen och jag snubblade till rakt mot den glödgade järnkaminen. Med ett perkele kastade jag mig i snön och rullade. Precis som i romanen Bokhandlaren som slutade bada speglade jag min ändalykt för att se om ugnsluckans ”Klafreström” satt inpräntat. När jag sedan vägrade uppsöka sjukvård av lättja och falsk sisu hade jag på något sätt passerat en osynlig gräns. Jag var nu en finsk gubbe. Men bara till en viss punkt. Jag tror till exempel inte att magistraten i Helsingfors skulle godkänna min bastubrända skinka som bevis för min finskhet. Och det är just det här gränslandet mellan nationalitet, medborgarskap och identitet som är så svårdefinierat.
Varför kände jag över huvud taget glädje över att finlandssvenska Forsström hade valts in bland De aderton? Jag hejar knappast på Lejonen i hockey, eller kräver statsbegravning för bortgångne Matti Nykänen även om jag säkert minst en gång försökt mig på hans hittar på karaoken.
”Lika ivriga som att räkna in firade författare i vår krets är vi med att försöka utesluta för oss annorlunda och obehagliga typer. För mig är det inte lika självklart att personer som begår terrorbrott ska fråntas sina medborgarskap.”
PETER AL FAKIR
Samtidigt har det hela tiden känts som en självklarhet att personer som delar det svenska språket också ska få tillträde till Akademien oavsett medborgarskap. Det gäller inte minst finlandssvenskarna. Men lika ivriga som att räkna in firade författare i vår krets är vi med att försöka utesluta för oss annorlunda och obehagliga typer. För mig är det inte lika självklart att personer som begår terrorbrott ska fråntas sina medborgarskap.
Det må vara äpplen och päron som jämförs här, men många av resonemangen kring terrorsvenskarna handlar om individernas eget val. De har valt radikal islamism och att resa till Kalifatet i Raqqa. De har alltså valt att inte vara svenskar, européer eller amerikaner, resoneras det bland politikerna. Men vad gör man med en flicka som Shamima Begum som lämnade Storbritannien som 15-åring för att gifta sig med en IS-terrorist? Nu har Storbritanniens inrikesminister försökt att få hennes medborgarskap indraget. Det kan vara svårt att finna sympatier för en person som helhjärtat stöttat Islamiska staten, även om hon aldrig har dödat någon. Men att neka henne medborgarskap och rättigheten till en rättegång i Storbritannien känns mer som hämnd än något annat. En slags hämnd som historiskt ofta har drabbat kvinnor. Jag tänker på de norska kvinnorna som förlovade sig med nazister under den tyska ockupationen. Många av de män som stridit och dödat för IS har smitit tillbaka till Sverige under radarn för säkerhetspolisen. Men att som kvinna resa från ett krigsområde med barn i släptåg är inte lika lätt. Precis som med de norska tyskerbarnen straffas nu barnen till terrorsvenskarna. Familjen till terrorsvensken Mikael Skråmo vill att Utrikesdepartementet hjälper hans sju barn till säkerhet. Mamman är dödad och Skråmo vägrar att ge upp trots att slutstriden närmar sig. UD säger att det är upp till Skråmo att ansvara för barnens säkerhet eftersom han valt att resa till ett krigsområde. UD tänker därför inte lyfta ett finger.
Jo, det är komplicerat. Tua Forsström är finländare, men tillhör det svenskspråkiga. Shamima Begums medborgarskap är något diskutabelt. Mikael Skråmo är svensk men hans barn är statslösa. Själv är jag svenskarabisk men med finskt brännmärke.