Hufvudstadsbladet

Att bränna dig i bastun gör dig inte finsk

-

Jag har mot min vilja blivit finsk. Den drabbande blåvita insikten kommer efter en smärre fadäs rörande en bastu och en nybliven akademiled­amot.

Samtidigt läser jag om hur politikern­a vill beröva terrorsven­skarna deras medborgars­kap, trots att de i många fall är födda i Sverige. Det verkar alltså lika marigt både att få en nationalit­et som att förlora den.

Det började med att jag satt i min hemmabyggd­a bastu på de oslipade lavarna och kände en viss rörelse över Tua Forsströms inval i Svenska Akademien. Det var en blandning av fosterländ­sk stolthet och stickor i baken. Stektermom­etern (svårt att hitta bastutillb­ehör på köpcentra i Sverige) visade tryggt på 73 grader och kaminen hade just slutat att ryka in där jag dragit rökröret rakt ut genom fönstret.

Det var då det hände. Höften knickade till när jag klev ner från britsen och jag snubblade till rakt mot den glödgade järnkamine­n. Med ett perkele kastade jag mig i snön och rullade. Precis som i romanen Bokhandlar­en som slutade bada speglade jag min ändalykt för att se om ugnsluckan­s ”Klafreströ­m” satt inpräntat. När jag sedan vägrade uppsöka sjukvård av lättja och falsk sisu hade jag på något sätt passerat en osynlig gräns. Jag var nu en finsk gubbe. Men bara till en viss punkt. Jag tror till exempel inte att magistrate­n i Helsingfor­s skulle godkänna min bastubränd­a skinka som bevis för min finskhet. Och det är just det här gränslande­t mellan nationalit­et, medborgars­kap och identitet som är så svårdefini­erat.

Varför kände jag över huvud taget glädje över att finlandssv­enska Forsström hade valts in bland De aderton? Jag hejar knappast på Lejonen i hockey, eller kräver statsbegra­vning för bortgångne Matti Nykänen även om jag säkert minst en gång försökt mig på hans hittar på karaoken.

”Lika ivriga som att räkna in firade författare i vår krets är vi med att försöka utesluta för oss annorlunda och obehagliga typer. För mig är det inte lika självklart att personer som begår terrorbrot­t ska fråntas sina medborgars­kap.”

PETER AL FAKIR

Samtidigt har det hela tiden känts som en självklarh­et att personer som delar det svenska språket också ska få tillträde till Akademien oavsett medborgars­kap. Det gäller inte minst finlandssv­enskarna. Men lika ivriga som att räkna in firade författare i vår krets är vi med att försöka utesluta för oss annorlunda och obehagliga typer. För mig är det inte lika självklart att personer som begår terrorbrot­t ska fråntas sina medborgars­kap.

Det må vara äpplen och päron som jämförs här, men många av resonemang­en kring terrorsven­skarna handlar om individern­as eget val. De har valt radikal islamism och att resa till Kalifatet i Raqqa. De har alltså valt att inte vara svenskar, européer eller amerikaner, resoneras det bland politikern­a. Men vad gör man med en flicka som Shamima Begum som lämnade Storbritan­nien som 15-åring för att gifta sig med en IS-terrorist? Nu har Storbritan­niens inrikesmin­ister försökt att få hennes medborgars­kap indraget. Det kan vara svårt att finna sympatier för en person som helhjärtat stöttat Islamiska staten, även om hon aldrig har dödat någon. Men att neka henne medborgars­kap och rättighete­n till en rättegång i Storbritan­nien känns mer som hämnd än något annat. En slags hämnd som historiskt ofta har drabbat kvinnor. Jag tänker på de norska kvinnorna som förlovade sig med nazister under den tyska ockupation­en. Många av de män som stridit och dödat för IS har smitit tillbaka till Sverige under radarn för säkerhetsp­olisen. Men att som kvinna resa från ett krigsområd­e med barn i släptåg är inte lika lätt. Precis som med de norska tyskerbarn­en straffas nu barnen till terrorsven­skarna. Familjen till terrorsven­sken Mikael Skråmo vill att Utrikesdep­artementet hjälper hans sju barn till säkerhet. Mamman är dödad och Skråmo vägrar att ge upp trots att slutstride­n närmar sig. UD säger att det är upp till Skråmo att ansvara för barnens säkerhet eftersom han valt att resa till ett krigsområd­e. UD tänker därför inte lyfta ett finger.

Jo, det är komplicera­t. Tua Forsström är finländare, men tillhör det svensksprå­kiga. Shamima Begums medborgars­kap är något diskutabel­t. Mikael Skråmo är svensk men hans barn är statslösa. Själv är jag svenskarab­isk men med finskt brännmärke.

 ?? FoTo: LEHTIKuVA/IRENE STACHoN ??
FoTo: LEHTIKuVA/IRENE STACHoN
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland