En skandal – vi kan inte ha det så här
Står här i bara t-shirt och lyssnar när norrmännen skanderar Klaebos namn. Öronbedövande är kanske att ta i men bara en man kan överrösta dem: sprinttränaren Mikko Virtanen med sin basröst.
– Det tar i huvudet, säger han och förorsakar sannolikt en lavin någonstans i Sydtyrolen.
Tänker på er därhemma som förmodligen stängt av tv-apparaterna för länge sedan och eventuellt missat den dramatiska upplösningen i damernas sprint. Promenadtaktiken i herrarnas sprint. Katri Lylynperäs tårar.
Det är förstås ett fiasko. En skandal. En vinternation som Finland ska bara inte inleda ett skid-VM med att alla utom två herrar blir utslagna direkt i tidskvalet.
Sett till de lågt ställda förväntningarna krävdes det inte mycket för att vi skulle ha kunnat kalla det här en riktigt lyckad dag.
– En sekund snabbare så hade jag varit helt nöjd med min dag, säger Ristomatti Hakola.
Föret var en utmaning, men i kvartsfinalerna såg både Hakola och Joni Mäki ut att ha utmärkta skidor. Det var inte där felet låg.
– Skidvallarna gjorde en enorm insats. Det hör till att det är svårt i så här utmanande före. Båda killarna var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och lyckades mycket bra taktiskt sett. Kapaciteten räckte bara inte till, säger Virtanen.
Två killar i kvartsfinal är förstås inget att jubla över. Det är ändå bättre än de blåvita damerna. Ingen avancerade från tidskvalet.
Det går dock inte att tala om en katastrof, varken för herrarnas eller för damernas del. I underkant. Anne Kyllönen stod för säsongens bästa insats då hon var 33:a.
– Anne nådde så att säga upp till sin egen nivå, sex tiondelar från att gå vidare, säger Virtanen.
– Såklart, fristilssprint. Krista skidade inte och Mari har haft utmaningar. Utan våra två bästa kanoner var förväntningarna inte så höga.
Det finns inte tid eller utrymme att gå igenom alla mystiska besvär som Mari Eder dragits med i vinter. Borde Krista Pärmäkoski ha skidat? Hon har som bäst varit sexa i en fristilssprint i världscupen i vinter, hon hade knappast nått en medalj, men åtminstone putsat helhetsbilden en aning.
– Vi går på idrottarnas villkor. Vi spelar om
”Det är förstås ett fiasko. En skandal. En vinternation som Finland ska bara inte inleda ett skid-VM med att alla utom två herrar blir utslagna direkt i tidskvalet.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist
medaljer och det här var den sträckan som Krista tvekade mest för. Vi kör med det, säger Virtanen.
Inte ens en final av Pärmäkoski hade förstås förändrat någonting i den stora bilden. Finländarna är dåliga i sprint och i synnerhet i fristilssprint.
Det här är inget emot Kyllönen, Lylynperä, Laura Mononen – eller i synnerhet framtidslöftet Anita Korva. Det här är inte deras fel.
Kyllönen har haft en ryggoperation i höstas och före VM var hon 40:a och 44:a i världscupen i fristilssprint. Vet inte ens varför Mononen skidade sprint – kanske tanken var att få en bra fartträning med tanke på resten av VM. Mononens bästa placering i en fristilssprint i vinter var 37:a. För Lylynperä var VM-sprinten säsongens höjdpunkt, hon hade förtjänat sin plats i Seefeld genom att vinna FM-sprinten, och hennes besvikelse är lätt att förstå. Korva hade egentligen ingenting att förlora i det här skedet av säsongen: VMdebuten var bara hemåt för henne.
Genast då solen går i moln blir det direkt kyligt. En del av sprintbanan ligger i skuggan. Föret var definitivt svårt. Alpsnön är lite annorlunda än den snö som vi är vana med i Finland. I synnerhet i tidskvalet var det säkert några av finländarna som hade lite sämre vedklabbar – men ingen ville skylla på skidorna. Situationen var förstås densamma för alla. Det går förstås inte att förklara allting med dåliga skidor. Sprintfiaskot är resultatet av en trend i Finland.
Det är förstås ingenting nytt. I fristilssprinten i VM i Lahtis var Mari Eder den enda av de finländska damerna som tog sig vidare från tidskvalet – hon var till slut åtta.
Samtidigt hade Sverige tre damer i sprintfinalen, fast det slutade lite olyckligt för deras del. Stina Nilsson knep ändå silver och i lagsprint har svenskarna alla chanser till guld.
Svårt att säga varför sprinten inte tilltalar finländarna. Fristilen var länge ett främmande element för finländarna, men under de senaste åren har Finland blivit bättre där.
Sprint kräver till stor del samma slags uthållighet som distans, dels för att det inte handlar om bara ett tre minuter långt lopp, utan om fyra heat. Samtidigt kräver det också en hel del speciella egenskaper – som dessvärre är svåra att förbättra i vuxen ålder. Helt klart att det inte går att lära en distansåkare som fyllt tjugosju att bli sprinter. Tvärtom, ja.
Snabbhet. Skicklighet på skidorna. Reaktionsförmåga. Det borde juniorerna satsa mer på. Det går alltid att bygga uthållighet och öka träningsvolymen senare. För sprint krävs det också gruppträning – svårt att träna sprint på egen hand.
– Vi borde satsa, men vi måste börja med tillräckligt unga skidåkare. Det räcker inte heller med en, två eller ens tre. Det är inte tillräckligt för att bilda en grupp. Nivåskillnaden är enorm. Det måste hända ganska mycket innan någon av de andra kan träna med Krista, säger Virtanen.
Det här handlar förstås inte bara om sprint. Skidsporten utvecklas allt mer i en riktning som påminner om sprint. Masstarter, kortare banor, lättare banprofiler. I vinter har också fristil fått en mer framträdande roll i världscupen. Finland borde få till en kursändring innan det är för sent.
Upptäckte själv i dag vilken skillnad det är mellan de blåmarkerade, rödmarkerade och svartmarkerade skidspåren i skidparadiset kring Seefeld. Tips: aningen mer profil på de sistnämnda. Jag plöjer på ungefär lika explosivt som en snötraktor. Ett levande exempel på hur det kan gå efter att ha tränat 800–900 timmar distans om året i ett par årtionden.