Nilsson i tårar efter VM-silvret: ”Känslosamt”
Två svenskor krokade ihop och fick medaljdrömmarna krossade. Kvar stod Stina Nilsson. VM-silvret i sprint såg ut att kännas som ett guld.
– Det är som en ballong som spricker, det är mycket känslor, säger hon.
Det var, som Stina Nilsson uttrycker det, en väldigt bra final för svensk del ända fram till sista kurvan.
Då åkte Maja Dahlqvist ihop med Jonna Sundling och föll. Sundling bröt staven i samma veva, och två svenska medaljer blåste bort på en sekund.
Stina Nilsson stod på benen och tog sig förbi de andra svenskorna, men kunde inte hota norskan Maiken Caspersen Falla som i överlägsen stil spurtade i mål som världsmästare för andra gången i följd.
”Fina känslor”
Vanligtvis hade Nilsson knappast varit nöjd med ett silver. Men det syns på 25-åringen från Malung att den här VM-medaljen är speciell. Det är sällan känslorna svallar över öppet hos Nilsson, men precis som efter OS-guldet förra året kan hon inte hålla tårarna borta.
– Men det är på olika sätt. Jag var jättekänslosam efter OS-guldet också, men det var andra känslor. Men det är fortfarande fina känslor, säger Stina Nilsson.
– När det blev som det blev för fyra veckor sedan så hade vi nästan bestämt att det inte skulle gå. Men så började jag med rehab och jag var väldigt motiverad att göra den bra. Och jag har alltid varit lite av en optimist och tänkt att det är klart att det ska gå. Och då blir det väldigt stort för mig att det lyckas.
Den 19 januari skadade hon baksidan av höger lår i världscupen i estländska Otepää, efter att ha tagit fyra raka världscupsegrar. Det första klara beskedet tydde på att VM var kört för Nilsson, hon skulle inte hinna tillbaka. Ändå står hon nu i den österrikiska Tyrolen som VM-silvermedaljör.
– Jag känner mycket stolthet, det är som en ballong som spricker, det är mycket känslor. Det har varit fyra väldigt intensiva veckor och jag är väldigt stolt över mig själv och jag ser fram emot fortsättningen av mästerskapet.
Inga smärtstillande
Trots fyra tuffa lopp – kval, kvartsfinal, semifinal och final – verkar inte skadan ha gjort sig påmind, i alla fall inte så att det stör. Stina Nilsson är hemlighetsfull av sig, men säger i alla fall att hon inte tävlade på smärtstillande.
– Det finns inget behov för det, säger Stina Nilsson.
– Jag har lämnat känslorna kring om jag har ont eller inte hemma i Östersund.
Hon har också lätt att sätta sig in besvikelsen hos Maja Dahlqvist och Jonna Sundling. Stina Nilsson vet hur det känns att jaga VMmedalj och sedan stupa snöpligt. Hon gjorde precis det i Lahtis för två år sedan.
– Jag vet exakt hur det känns. Jag gjorde exakt samma sak i Lahtis, och då var det i semifinalen så det här är säkert ännu värre. Det är väldigt tråkigt hur det utvecklade sig för dem, och jag tror att vi alla tre hade varit med i fajten med Maiken annars.