Underskönt, sensuellt och filmatiskt
Jordbrukarson hamnar i triangeldrama i studiestaden Seoul. Det handlar om kärlek och klassförbittring, och om dagens Korea där alla konsumerar över sina tillgångar. Svindlande romantiskt blir bottenlöst nihilistiskt.
dRaMa
HHHHI
Bränd
Regi: Lee Chang-Dong. Manus: Lee Chang-Dong & Oh Jung-Mi. I rollerna: Yoo Ah-In, Steven Yeun, Jeon Jong-Seo.
Bränd är en mörk koreansk Jules & Jim eller varför inte The Talented Mr. Ripley. Om en flicka och två pojkar, unga, vackra och intensiva, under de där farligt sökande studieåren då det verkar lika vettigt att slänga bort sitt liv som att finna det. I filmens urscen dansar en oförställd kvinna för två slutna män. Hon ger dem all sin energi och eld, och de stirrar skyggt respektive slött tillbaka. Männen fastnar sedan i inbördes konkurrens så de inte ser henne alls.
Bränd är underskönt, sensuellt och självklart filmatisk som bara en född filmregissör som Lee ChangDong kan åstadkomma. Förbluffande lite sägs i repliker men allt uppenbaras – sett ur den unga mannen Jongsus (Yoo Ah-In) synvinkel. Han är son till en jordbrukare som vägrat anpassa sig till tidens gång utan envisas med att bo i en gudsförgäten by med sin ko. Sonen vill bli författare men får snällt sköta kon när fadern på grund av sina principer hamnar i fängelse.
Liten och stor hunger
Jongsu är tyst, allvarlig och oskyldig med svullna läppar och öppen blick. I Seoul råkar han träffa grannflickan från byn, Haemi (debutanten JeonJong-Seo). Hon är en riktig Murakamiflicka: vild, vacker, erotiskt utlevande, originell och destruktiv. Hon talar om den lilla hungern – svält – och den stora hungern – längtan efter att få veta livets mening. Den lilla hungern kan stillas men aldrig den stora. I ett försök att ändå göra just det reser hon på safari och ber Jongsu mata hennes skygga katt under tiden. Före avfärden upplever de en av de sällsynta filmsexscenerna som är just så fumlig och öm som en första gång är.
I Afrika möter hon den äldre världsvana Ben (Steven Yeun) som kör en Porsche och har en obscent fin lägenhet, utan att någonsin verka arbeta. Han vill ta henne för att han kan. Ben har redan fått allt i livet och möter det med en gäspning.
Giftig maskulinitet
Men filmen är större än ett triangeldrama. Platsen blir påtaglig, man börjar känna Seoul från rikemanskvarteret Gangnam till de fattiga byarna längs Nordkoreas gräns, varifrån propagandan skräller dag och natt. Dagens Korea utmålas som ett samhälle där alla är skuldsatta, konsumerar över sina tillgångar och de oförklarligt rika är vårdslösa för att de har råd. Haemis studentbostad är extremt trång och ljuset når in bara ett ögonblick under dagen, medan Ben bor utsökt lyxigt. Konflikten mellan generationerna är djup: de äldre har byggt landsbygden full av växthus som de yngre lämnar att ruttna eller bränner ner. I den hisnande snabba ekonomiska utvecklingen verkar många ha förlorat allt: sin moraliska kompass, sin livsmening, varandra. Naiv livsglädje har ingen chans mot manipulativ maskulinitet.
Slutet är en explosion av besinningslös förstörelse och eftersom jag är intresserad av Haemi, motorn i detta drama, beklagar jag vad som sker med hennes historia. En förklaring är kanske att filmen är ett hopkok av två noveller, en av Haruki Murakami från 1983 och en annan med samma namn av William Faulkner, som i sin tur var inspirationen för Murakamis novell. Den förra handlar om kärlek, den senare om klassförbittring och hämndbegär. Under sina två och en halv timmar växlar filmen från det ena temat till det andra. Svindlande romantiskt blir bottenlöst nihilistiskt, men hela tiden vibrerande av liv och närvaro. Jag suger i mig varenda minut.