En smärta som sluter sig
Nicole Kidman håller allt så hårt inom sig att hennes karaktär aldrig öppnar sig för åskådaren. Det hårdkokta karaktärsgalleriet, de avskalade kulisserna och den distanserade dialogen lägger sig som en svårpenetrerad yta över berättelsen. DRAMA
Destroyer
Regi: Karyn Kusama. Manus: Phil Hay, Matt Manfredi. Foto: Julie Kirkwood. I rollerna: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford.
Den nyzeeländske regissören Karyn Kusama dras till berättelser om kvinnor som söker försoning eller upprättelse för vad de gjort eller vad som gjorts mot dem. I debuten Girlfight kanaliserade Gina Rodriguez sin ilska över familjeförhållandena i boxningsringen, medan den högst underskattade skräckkomedin Jennifer’s Body kan ses som en hämndfantasi efter ett brutalt övergrepp. I Destroyer återvänder Kusama till frågor om ansvar, ilska och hämnd, denna gång i ett slags noirbetonat Los Angeles.
Ramberättelsen är relativt bekant. En polis, som infiltrerade ett gäng bankrånare och förälskade sig i såväl partner (även han undercover) som det laglösa livet, lever fortfarande med konsekvenserna av de val hon gjorde då. Polisen i fråga är Erin Bell (Nicole Kidman), och när vi möter henne är hon en knappt fungerande alkoholist, fylld av en ilska som långsamt äter upp henne inifrån. När Silas (Toby Kebbell), hjärnan bakom den liga Erin infiltrerade, plötsligt återvänder till L.A. ser Erin sin chans att konfronteras med det förflutna.
Försoning och självplågeri
Jakten på Silas går via tidigare gängmedlemmar, genom ett Los Angeles som badar i kallt, oförlåtande ljus. Det är en jakt som simultant ter sig som ett hopp om försoning och självplågeri. Erin är inte beredd att förlåta sig själv, men ser en möjlighet att försöka sona sina handlingar.
Destroyer är helt och hållet Kidmans film, hon är i fokus från första till sista scen och Kusamas kamera lägger sig ofta nära hennes zombieliknande, härjade ansikte. Kidman går helhjärtat in i rollen och sluter sig tätt kring Erins smärta. Hon är som ett vandrande skelett fyllt av självhat. Det är en fascinerande prestation, på samma gång kontrollerad och oförutsägbar.
Vem är hon?
Men fascinerande är i det här fallet inte samma sak som absorberande. Snarare tvärtom. Kidman håller allt så hårt inom sig att Erin aldrig öppnar sig för åskådaren. Vem var hon innan allt gick sönder? Och vem är hon nu? Vi får ta del av konsekvenserna av hennes tankar och handlingar men inte mycket av tankarna (och handlingarna) i sig.
Kusama verkar mer intresserad av atmosfär, så till den grad att filmens noirflirtande snarast känns performativt. Det hårdkokta karaktärsgalleriet, de avskalade kulisserna och den distanserade dialogen lägger sig som en överdriven, svårpenetrerad yta över berättelsen. Toby Kebbells superskurk Silas är dessutom pinsamt överspelad och även Bradley Whitford ter sig något karikerad som skrupelfri jurist.
Den upphackade tidslinjen tvingar en att pussla lite i narrativet, ett välkommet detektivarbete, men överraskningarna är för få och kommer för sent. Trots en hängiven Kidman och en alltid intressant Kusama blir helheten för ansträngd och konstruerad. En snedträff, helt enkelt.