Datorskärmar – farligt eller underbart?
Den norska pappan som nyligen medverkade i Skavlan och berättade om sin svårt sjuka sons datorspelande har gjort intryck på många. Sonen Mats fick i fyraårsåldern en diagnos som innebar att hans muskler skulle förtvina och att han knappast skulle leva längre än till 20-årsdagen. Hans stora intresse var att spela dataspel, bland annat World of Warcraft. Han vände på dygnet, spelade på nätterna och sov på dagarna. Pappan berättade hur han och hans fru försökte få sonen att lägga sig klockan elva och leva ”som alla andra”, de förstod inte alls vilken roll dataspelet hade i sonens liv.
Det är fyra år sedan sonen dog och i samband med begravningen fick föräldrarna en insikt i det sociala sammanhang som sonen tack vare spelet levde i nere i sin egen lägenhet på bottenvåningen i familjens hus. De trodde han var ensam utan möjlighet att träffa folk.
När datorspelen kom uppfattades barns och ungas spelande som helt förkastligt. Barnen skulle bli enstöriga och känslolösa, kanske utvecklas till massmördare eftersom de spelade spel där man sköt på varandra. Vår son var väl i 11-årsåldern när vi skaffade en begagnad PC för att han ville spela spel och åka på LANpartyn. En dag vid middagsbordet frågade jag om han skulle vilja gå med i byns jaktlag, så att vi skulle få mera rådjurskött till frysen. Han stirrade förfärad på mig: – Nej, aldrig i livet, inte vill jag döda djur, bli blodig och smutsig. – Jaså, men du är ju så intresserad av att skjuta, sa jag och tänkte på Counterstrike som han hade visat mig.
– Nej, men det är ju ett SPEL, det är inte på riktigt! sa han förtrytsamt.
I Oslo satt Mats Steen i 20-årsåldern och spelade World of Warcraft och fick vänner från hela Europa. Hans avatar var en storvuxen muskulös och stilig man, Lord Ibelin Redmoore, som älskade att springa och som blev mycket uppskattad i gruppen. En flicka i gruppen retades litet med honom och de blev mycket goda vänner i åratal.
När Mats gick bort skrev hans pappa om det i sonens blogg som han fått lösenordet till. Han visste inte vem som skulle läsa det, men han satte ut sin e-postadress och fick omedelbart flera mejl från spelvännerna som han inte hade en aning om existerade. Flera av dem kom till begravningen från Sverige, Finland och Nederländerna och berättade om Mats stora betydelse för gruppen och hur de nu saknade honom.
Mats föräldrar fick inblick i en fantastisk värld som sonen i tusentals timmar hade utforskat och verkat i – en värld där han kunde umgås med andra på ett helt annat sätt än i den vanliga vardagen där hans fysiska begränsningar satte stopp. På sin blogg skrev Mats så här om dataskärmen: It’s not a screen, it’s a gateway to wherever your heart desires.