Lapplands miljökämpe står upp mot gruvjätte
Riikka Karppinens kamp för släktens myrområde blev politisk karriär
Det började när hon var fjorton. I år har Riikka Karppinen kämpat i tio år för att skydda myren Viiankiaapa intill barndomshemmet i Sodankylä mot gruvjätten Anglo Americans törst efter koppar och nickel.
– Jag ville bara ge konflikten synlighet. Jag trodde att politikerna eller miljöorganisationerna skulle ta över, inte att jag skulle kämpa ensam eller att kampen skulle personifieras kring mig så att jag inte kommer ur den, säger hon när HBL besöker Lappland.
Då blev Riikka Karppinen själv politiker. Det var för sin miljöaktivism som hon blev den första gröna ledamoten i Sodankylä fullmäktige. Där sitter också hennes pappa, gruvarbetaren Juha Karppinen (VF).
De har påverkat varandras syn på gruvor och naturskydd hemma vid köksbordet.
SODANKYLÄ En bitande köld knäpper i villans stockar, men inne är stämningen varm och familjär. Juha Karppinen och hans dotter Riikka Karppinen välkomnar HBL till Kersilö by i Sodankylä. Vi ska reda ut fallet Viiankiaapa, en aktuell miljökonflikt som kan bli ett prejudikat för hur mineraler kan utvinnas på naturskyddsområden.
Orsaken till att vi besöker familjen Karppinen är att den här tvisten antagligen inte har ältats lika mycket någon annanstans som kring deras köksbord. Riikka har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och Juha aktiv i politiken, men:
– Jag ville bli idrottare, författare eller skådespelare tills den här tvisten dök upp, säger Riikka.
Allt började för tio år sedan när det multinationella gruvbolaget Anglo American hittade koppar och nickel under Viiankiaapa, en av Finlands förnämsta myrar, precis intill Karppinens husknut.
Ödets ironi var att familjen kort innan motvilligt hade sålt Sakatti – en del av myren som släkten ägt i decennier – till staten som införlivade den i EU:s Naturanätverk och det riksomfattande myrskyddsprogrammet.
– Vi tänkte att låt gå då, eftersom staten lovade att skydda myren för gott, men vi skulle aldrig ha sålt om vi hade vetat att ett gruvbolag snart ville gräva upp den, säger Riikka.
– Vi fick inte mycket för marken, men hade vi inte sålt skulle staten ha tvångsinlöst den. Och myren skulle i alla händelser vikas för kommande generationer, bekräftar Juha.
Han är gruvarbetare, förtroendeman, aktiv inom fackrörelsen och inne på sin femte period som lokalpolitiker för Vänsterförbundet i Sodankylä fullmäktige. Han såg först en gruva på Viiankiaapa som en tryggad utkomstmöjlighet.
Riikka som då var fjorton såg däremot riskerna med människans ändlösa girighet och naturförstörelse. Då hon inte kunde släppa frågan åkte hon till Helsingfors och fick audiens hos dåvarande miljöministern Paula Lehtomäki (C), Miljöministeriets kanslichef Hannele Pokka och näringsministern Jyri Häkämies (Saml).
– Jag ville bara ge konflikten synlighet. Jag trodde att politikerna eller miljöorganisationerna skulle ta över, inte att jag skulle kämpa ensam eller att kampen skulle personifieras kring mig så att jag inte kommer ur den, säger hon.
Olika perspektiv
Personifieringen förstärktes då Petteri Saario gjorde dokumentärfilmen Aktivisti om Riikka Karppinens engagemang. Trots att miljöaktivism i glesbygden är nästan bannlyst stöttade många Riikka redan när hon gick med i politiken. Som 18-åring blev hon invald i Sodankylä kommunfullmäktige som första gröna ledamot och i förra kommunalvalet blev hon röstdrottning. Det är framför allt med engagemanget för Viiankiaapa i bagaget som 24-åringen ställer upp i april, med målet att bli Lapplands första gröna riksdagsledamot.
– Det kräver ett enormt kampanjarbete, men jag har ju redan gjort kampanj i tio år och De gröna har aldrig haft en känd kandidat i Lappland, säger hon.
Men nu ska vi inte prata kampanj, utan Viiankiaapa som har varit ett stående samtalsämne i Karppinens kök i tio år.
– Vi har olika perspektiv. Riikka försöker se fyrtio år framåt medan jag lever i nuet, säger Juha.
Far och dotter har också påverkat varandra. Riikka har blivit mindre kritisk till gruvbranschen sedan Juha betonat att den skapar jobb där de inte finns. Han har varit arbetslös, och då är naturskydd inte högsta prioritet. Men med tiden har han blivit mer kritisk till planerna på en gruva på Viiankiaapa.
– Myren är skyddad, oersättlig och vikt för kommande generationer. Det behövs orörd natur också, säger han.
Kungahus och snökanoner
Viiankiaapa är en mosaik av flera hotade naturtyper över 6 595 hektar. Myren hyser flera känsliga fågel- och växtarter, men inte ens dess dubbla skyddsstatus förhindrar Anglo American från att provborra efter malm. För att få tillstånd att bryta malm på skyddsområdet krävs däremot ett regeringsbeslut.
Det skulle gå lättare att avveckla Naturastatus om bolaget hade hittat en motsvarande myr att skydda. Anglo American anlitade först finländska krafter för att leta efter en sådan, men de fann ingen.
– Självklart inte, för det finns inte lika stora, enhetliga och mångsidiga områden i Lappland, säger Riikka.
Då vände sig Anglo American till organisationen Fauna & Flora International (FFI).
– De betalade dem för att hitta något som inte finns. Det är absurt, säger Riikka.
När hon märkte att drottning Elizabeth II var FFI:s beskyddare och författaren Stephen Fry och naturdokumentaristen Sir David Attenborough dess vice ordförande tipsade hon The Guardian. Och när tidningen skrev om samarbetet mellan Anglo American och FFI upphörde det. Kungahuset kommenterade aldrig fallet.
En annan udda episod inträffade ett år då vintern var sen i Lappland. Gruvbolaget fick provborra bara när myren var frusen och snötäckt. I brist på snö tog bolaget till snökanoner, bredde ut konstsnö på myren och borrade.
– Jag ringde NTM-centralen och frågade om det var okej. De sade att de aldrig hade kunnat föreställa sig något sådant men att det nog inte var förbjudet, säger hon.
Ömsesidigt misstroende
Riikka Karppinen lovar kämpa för myren in i det sista. Hon påpekar att poängen med naturskyddsområden är att skydda natur mot framtida hot.
– Det vore vansinnigt att tumma på den principen så snart det dyker upp ett gruvprojekt.
Jag ville bara ge konflikten synlighet. Jag trodde att politikerna eller miljöorganisationerna skulle ta över, inte att jag skulle kämpa ensam. Riikka Karppinen
Att Anglo American ändå har grundat dotterbolaget AA Sakatti Mining Oy och plöjt ner över 90 miljoner euro i Viiankiaapa beror på att fyndigheten är mer än en guldgruva. Malmen innehåller ställvis över 2 procent nickel och koppar plus mindre halter av guld, platina, palladium och silver.
Sakatti Mining planerar en underjordisk gruva med ingång utanför skyddsområdet och en tunnel ned till 500 meter under marken.
– Vi ska inte gräva eller bygga ovanjordisk infrastruktur på skyddsområdet. Vi ska borra och bryta malm riktigt djupt ner, säger vd Jukka Jokela på kontoret i Sodankylä.
Bolagets exakta planer klarnar när miljökonsekvensbedömningen (MKB) blir klar senare i år. Hos Karppinens riktas misstankarna främst mot hydrologin, hur gruvan skulle påverka myrens vattensystem. Farhågan är att sprängningarna skulle spräcka berggrunden och dränera myren vars natur är beroende av vattenbalansen.
– Så tänker en lekman. Vi har satsat stort på våra hydrologiska undersökningar. Alla detaljer kommer att framgå av MKB-beskrivningen, säger Jokela.
Riikka Karppinen hävdar också att sprängningarna skulle störa fågellivet och befarar att gruvbolaget tänker dumpa jordmassorna i närheten, vilket skulle lägga Kersilö by under ett skikt av damm. Jukka Jokela säger att malmen ska anrikas på annat håll och att inga jordmassor dumpas i närheten. De två har olika syn också på hur öppet bolaget har informerat allmänheten. Jokela menar att Karppinen skulle veta bättre om hon tog del av bolagets information. Hon säger att bolaget inte vill ha med henne att göra.
– Problemet är att de förhåller sig nedlåtande till mig. Deras tidigare vd sade i offentligheten att jag bara är en bråkig skolflicka. Den nya ledningen försöker vara folkligare, informerar aktivare och sponsrar lokala evenemang med tusenlappar, i synnerhet bland gruvkritikerna.
Detta är en form av vad som kallas Social License to Operate. Begreppet syftar på att moderna gruvbolag satsar på lokalsamhället, utöver vad lagen föreskriver, för att skapa en förtrolig relation och vinna allmän acceptans.
– Vi för en öppen dialog och beaktar allmänhetens åsikter. Det är den enda vägen nu för tiden, säger Jokela.
Ortsborna delade
Lapplands universitet har mätt acceptansen i gruvkommunen Sodankylä. En enkät förra året, som visserligen besvarades av bara 160 ortsbor, antydde att 85 procent accepterar gruvdrift och 58 procent vore beredda att låta Sakatti Mining nyttja Viiankiaapas naturtillgångar medan 31 procent säger nej till gruvdrift på Naturaområden.
I dag utvinns batterimineraler för elbilar med barn- och slavarbetskraft och utan miljöhänsyn exempelvis i Kongo. Gruvindustrin lobbar för mer inhemsk mineralutvinning med hållbarhet som argument. Riikka Karppinen köper inte det.
– Om de multinationella gruvbolagen faktiskt månar om lokalsamhället, varför köper de sig social acceptans här med tusenlappar till lokala föreningar i stället för att se till att gruvarbetarna i Kongo får det drägligare? Det är skenheligt när man beaktar hur samma bolag agerar i Sydamerika eller Kongo.
I Finland är miljöjuridiken tuffare. Gruvbolag har aldrig fått röra Naturaområden, men i princip är det inte uteslutet. Vad regeringen än beslutar följer en utdragen besvärsprocess. Sakatti Mining bedömer att tillståndsprocessen blir klar tidigast 2028, att bygget tar minst två år och att malmutvinningen kan börja på 2030-talet och pågå i över 20 år.
Rikka Karppinen tror inte att det kommer att ske.
– Tiderna förändras, naturskydd blir viktigare. Och framför allt är Viiankiaapa inte det enda Naturaområde som gruvindustrin är intresserad av. Det här blir ett prejudikat.
Samtidigt flaggar De gröna för elbilar i klimatpolitikens namn. En elbilsboom skulle göra oss än mer beroende av gruvdrift, som samma parti är kritiskt mot.
Hur tänker du kring det, Riikka? – Det är oroväckande att De gröna förhåller sig så hoppfullt till elbilar. Det har blivit en hajp, som det brukar bli när något nytt ses som en frälsning. Vi måste lösa klimatkrisen, men inte på bekostnad av naturens mångfald, inte lösa ett problem genom att skapa ett annat. Så hårt som det trummas för elbilar har vi snart en gruva runt varje hörn.
Hur ska vi bli klimatsmartare då? – I stället för att byta till elbil och köra som förut måste vi ställa om vår livsstil, bli resurssmartare och gå in för cirkulär ekonomi, men det vill inte många politiker säga högt. Jag tänker inte så mycket på att säga vad som vore strategiskt smartast, men det jag säger står jag för.
Riikka Karppinen är inte som vilken grön politiker som helst. I och med att hon har jagat och fiskat sedan barndomen och gjort lumpen frivilligt breddar hon bilden av grön ideologi, eller kullkastar åtminstone en stereotypi. Miljöengagemanget är detsamma men naturrelationen en annan än hos många partikamrater.
– Många har sagt att jag kunde gå långt i politiken om jag inte valt fel parti, men det finns flera ideologier också i norr. I motsats till alla Lapplands riksdagsledamöter vill jag till exempel att Finland ratificerar ILOkonventionen om ursprungsfolk, säger hon.
En logisk orsak till att hon alltid har gått sin egen väg är att hon inte haft något val. Långt innan hon flyttade till Helsingfors för att studera var hon yngst bland sex barn i Kersilö byskola. Hon förblev byns yngsta invånare tills hon var 18 och det föddes en baby i grannskapet. I dag bor knappt 60 personer kvar i byn.
– Min tre år äldre bror var näst yngst. Jag ska inte förneka att jag hade lite ont om kompisar. Vilket fruktansvärt öde att växa upp i Kersilö, utbrister Riikka med ett gapskratt.
– Men seriöst, du har ju blivit ansvarstagande och envis, eller nåja, uthållig, just för att du aldrig hade några kompisar att dela ansvaret med. Du gjorde allt själv, säger Juha.
Riikka påpekar att Juha hjälpte till där det gick. Som när han ordnade tävlingar i vildmarkskunskap mellan Sodankyläs skolor, delvis för att Kersilöskolans aktiva grepp skulle rädda den undan indragning. Skolbarnen skulle ta sig över ån Kitinen till Viiankiaapa, identifiera uppstoppade fåglar på myren, göra upp eld och koka vatten.
– När man bor mitt i naturen ser man inte sig själv som grön, men ändå är en sådan här livsstil förenlig med gröna värderingar, säger Riikka. Är gruvor också förenliga med gröna värderingar och ett hållbart Lappland? – Ja, om gruvbolagen följer lagen och sina miljötillstånd. Gruvor ska inte inrättas på skyddsområden och gruvnäringen får inte stå i konflikt med turism eller renskötsel. Gruvlagen måste revideras så att bolagen betalar skatt till lokalsamhället för malmbrytningen och så att skattebetalarna inte behöver betala för miljöolyckor och konkurser.
– Lappland behöver en mångsidig näringsstruktur. Det är bra att turistnäringen växer, men inte heller den får bli för stor. Annars går det ut över naturen.
Många har sagt att jag kunde gå långt i politiken om jag inte valt fel parti, men det finns flera ideologier också i norr. I motsats till alla Lapplands riksdagsledamöter vill jag till exempel att Finland ratificerar ILO-konventionen om ursprungsfolk.
Riikka Karppinen