De högerradikala partierna vill begränsa invandringen till och rörligheten inom EU. De vill också rulla tillbaka integrationen och återge beslutskompetenser till medlemsstaterna. Och de flesta vill inte – som proklamerades efter brexit – längre lämna EU,

Inför EU-parlamentsvalet 2014 varnades för en populistisk erövring av EU. Den politiska veckotidskriften the Economist hade på sitt omslag en bild av Marine Le Pen, Nigel Farage och Gert Wilders segervisst seglande fram i en tekanna över ett stormigt hav. Rubriken löd ”Europas te-partier” syftande på den amerikanska konservativa nationalistiska rörelse som krattade manegen för Donald Trumps seger i presidentvalet. Nu stod EU på tur.

EU-parlamentsvalet 2019 är än mer ett ”ödesval”. EU-projektet är starkt ifrågasatt. Frågan om Europas gränser – både inre och yttre – står i fokus. Ekonomiskt utmanas EU av USA:s protektionism och Kinas expansionism. Efter eurokrisen har flyktingströmmarna från krigsdrabbade områden, och brexitomröstningens kritik av den inre rörligheten och krav på återtagandet av det nationella självbestämmandet dominerat Europas politiska dagordning.

Efter eurokrisen 2008 etablerade sig nya vänster- och högerpopulistiska partier i medlemsstaterna: Syriza och Gyllene Gryning i Grekland, italienska Femstjärnerörelsen och AfD i Tyskland. Redan etablerade högerpopulistiska partier som Sannfinländarna vann fler väljare. Med flyktingsituationen till Europa 2015 har framgångarna fortsatt.

EU-parlamentet står inför samma utmaning som de nationella parlamenten. Högerpopulisterna stärker sin ställning, medan socialdemokraterna och konservativa partier försvagas. I de opinionsmätningar som Politico sammanställer förutspås de högerradikala partier som ingår i de två partigrupperna ENF (Europe of Nations and Freedom) och EFDD (Europe of Freedom and Direct Democracy) tillsammans få över 100 mandat, vilket är tjugo fler än vid valet 2014. Och då är varken de högerradikala partier – bland annat Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti – som ingår i ECR (Europe of Conservatives and Reformists) eller Viktor Orbáns parti Fidesz, som fortfarande accepteras i den konservativa partigruppen EPP (European People´s party) medräknade. Den socialdemokratiska gruppen kommer att lida det största nederlaget: De tyska och franska socialdemokraterna kommer att göra sina sämsta val, samtidigt som brittiska Labour försvinner. EPP kommer trots en nedgång att kvarstå som den största partigruppen medan liberala Alde håller ställningarna.

De högerradikala partierna vill begränsa invandringen till och rörligheten inom EU. De vill också rulla tillbaka integrationen och återge beslutskompetenser till medlemsstaterna. Och de flesta vill inte – som proklamerades efter brexit – längre lämna EU, utan de vill förändra EU inifrån. Sverigedemokraterna är ett illustrativt exempel: I EU-plattformen inför valet 2019 har kravet på ett utträde ur EU strukits. Enligt Paul Mason i Economist: ”They seek to bring down the door, but not to tear down the house.” Reformera EU, snarare än lämna.

Hur realistisk är ambitionen att förändra EU inifrån? De högerradikala partiernas inflytande har begränsats av att de är splittrade på olika partigrupper – ENF, EFDD och ECR. Dessutom är ledamöterna frånvarande i EP:s arbete.

Splittringen har mindre med ideologisk oenighet att göra än legitimitet. Partierna har numera gemensamma fiender – invandring, EU och islam. De skiljer sig åt i den ekonomiska politiken och i synen på Ryssland. Däremot kan samarbete med partier som uppfattas som mer extrema skapa problem hemma. Till exempel Sannfinländarna visade länge kalla handen till SD av det skälet. EU har snarare varit en mjölkko för partiernas finansiering och marknadsföring, än en arena för att göra politik.

Förändras situationen efter valet? Två grupper kommer att ombildas då Storbritannien lämnar EU: Det av Ukip bildade EFDD och Tory-ledda ECR. Sannolikheten för en enad högerradikal partigrupp är liten trots att Donald Trumps före detta rådgivare Steve Bannon erbjudit sitt stöd för att ena nationalisterna i Europa. Han har med några få undantag fått nobben. Tanken att en ”alt-right yankee” ska vara pådrivande i att reformera EU har inte fallit i god jord. Men, om ambitionen är att använda EU:s institutioner för att genomföra sin politik kan man tänka sig att de högerradikala partierna tar EU-arbetet mera seriöst än tidigare. På samma sätt som de högerradikala partierna professionaliserats och blivit regeringsdugliga i medlemsländerna kan ett liknande scenario inte uteslutas i EU-parlamentet.

Viktor Orbán och hans parti Fidesz är en nyckelspelare vad gäller partigruppsbildning och samarbeten i EU-parlamentet efter valet. Orbán har vid flera tillfällen sagt att han vill leda en illiberal reform av Europa. Men hur? Kommer Fidesz att kvarstå i EPP, sparkas ut eller avgå självmant för att ena leden i en högerradikal partigrupp? Att ena de högerradikala partierna i en gemensam partigrupp ter sig mot bakgrund av historien som ett högriskprojekt.

Mycket talar för att Fidesz kvarstår i EPP. Flera konservativa politiker vill öppna dörren för ett samarbete med högerradikala partier, till exempel Österrikes premiärminister Stefan Kurz, som leder en regeringskoalition med FPÖ på hemmaplan.

EPP-gruppens val av den konservative Manfred Weber till kandidat för posten som kommissionär i stället för den mer liberala Alexander Stubb är ytterligare en vink om närmandet mellan de konservativa och de högerradikala krafterna.

I Europaparlamentet har de politiska beslutsprocesserna präglats av samarbete mellan de stora partigrupperna – socialdemokraterna och de konservativa, samt även Alde. Hur kommer fragmenteringen i EU-parlamentet att påverka det politiska arbetet? Breddas samarbetet till vänsterpartierna för att få tillräcklig beslutsmajoritet? Eller närmar sig den konservativa partigruppen de högerradikala partierna, framför allt i ECR?

De högerradikala partiernas framgångar har utmanat etablerade samarbetsmönster i de nationella parlamenten. Efter valet står EU-parlamentet i samma situation. Ska de högerradikala partierna isoleras, eller inkluderas?

De högerradikala partiernas inflytande i EU har redan stärkts i ministerrådet i de fall de är regeringspartier, och efter valet kommer flera kommissionärer att utses av invandrings- och EU-skeptiska regeringar. En ökad högerradikal representation i EU-parlamentet, som delar beslutsmakten med ministerrådet, kommer att påverka EU:s utveckling. En sak står klar: Konfliktlinjen mellan nationalism och liberalism förstärks ytterligare.

”De högerradikala partiernas framgångar har utmanat etablerade samarbetsmönster i de nationella parlamenten. Efter valet står EU-parlamentet i samma situation. Ska de högerradikala partierna isoleras, eller inkluderas?”

ANN-CATHRINE JUNGAR

är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.