Här finns också något värre, rentav grymt: en några dagar gammal bebis som varje natt förtvivlat skriker sig till sömns i sjukhusets krubba och en nybliven mamma som panikartat försöker välja mellan läkarkårens strikta råd, sin egen mammas och sjuksköters
ESSä Bakom glasrutan skriker ett spädbarn, men först fyra timmar senare kommer bebisen att plockas upp. Genom amningsskildringar i litteraturen besöker Isabella Rothberg trettiotalet, en grym tid för både mödrar och barn.
” Det var cocktailtimme i Priss rum på New York Hospital – fruktansvärt livat!”
Vilken mening! Sprit och tobak på mödraavdelningen!
Jag stötte på den i somras, i Amanda Svenssons energiska svenska översättning av Mary McCarthys roman Gruppen (The Group) från 1963, om en grupp unga, högutbildade kvinnors öden i New York på trettiotalet. En roman som på ett sociologiskt, ohyggligt intressant sätt skildrar den övre medelklassens feminina sfär, stort som smått, i trettiotalets USA.
Här får man läsa om modefenomen som psykoanalys, trendig och praktisk konservburksmat och pessarets effekter på onenightstand-kulturen. Man får ta del av engagerande och läckert småelaka skildringar av dynamiken i förlagsbranschen, den politiska vänstern och teaterkotterierna.
Det är också här jag, när jag själv precis höll på och ammade min då niomånader gamla bebis, kom över den mest gripande och hemska amningsskildring jag någonsin tagit del av.
När sjuksköterskan desinficerar Priss Crockets bröstvårta med bomullstuss vill jag ingripa: ”Stopp, tänk på de goda mammabakterierna!”
Men här finns också något värre, rentav grymt: en några dagar gammal bebis som varje natt förtvivlat skriker sig till sömns i sjukhusets krubba och en nybliven mamma som panikartat försöker välja mellan läkarkårens strikta råd, sin egen mammas och sjuk- sköterskornas välmenande antydningar om flaskans fördelar och sin egen modersinstinkt.
Priss Crockets upplevelse och tidsperiod är totalt olik min egen som präglas av läror om amning i bebisens takt, peppande amningshormoner, känguruvård, snutt och gos.
Men samtidigt kan man urskilja mycket bekant. Om man har fött barn går det inte att inte ömma för Priss, slog den svenska journalisten Eva Beckman fast i Lundströms Bokradio i Sveriges Radio.
Ja, här finns en syrlig mjölkdoft, ett sugande i en sövande ”hypnotisk rytm”. Men också den utsatthet som Eva Beckman nämner i programmet. Mor och nyfött barn som hjärtskärande beskrivs som ”skeppsbrutna”, ”fastkedjade vid varandra som fångar i någon gräslig form av bestraffning”.
Dittills hade jag halvt medvetet undvikit så gott som all facklitteratur på temat graviditet och barnskötsel. Inte utan vissa skuldkänslor. Jag valde ju att inte förkovra mig i detta allvarliga, viktiga ämne.
Men den täta, skönlitterära texten om Priss Hartshorn Crockets nymornade, ängsliga moderskap var omvälvande läsning. Genom ett intimt mikroperspektiv, mor med sitt barn vid bröstet, skildrar Mary McCarthy socialisationsprocessen. Hon gestaltar hur moderskap blir till i den kakofoni av röster historikern Rima D. Apple beskriver i boken Perfect Motherhood: Science and Childrearing in America (2006). Ett brus av vetenskap, mytologi, mammor, mormödrar, väninnor, läkare, sköterskor, troll på chattforum.
Tobaksrök fyller Priss Hartshorn Crocketts rum på New York Hospital. Priss, som nyligen fött lille Stephen, är klädd i silkesnegligé och ljusblå bäddrock med håret nylagt och läpparna nymålade. För hennes läkare, doktor Turner, är det viktigt att patienterna håller sig snygga och prydliga. Han har till och med uppmanat henne att sminka sig mitt under förlossningen!
Rummet är fullt av gäster och pappa Sloan Crockett förser dem med groggar från silvershakern. Att Priss ammar sitt barn är nämligen en happening. I deras kretsar är flaskan ”det naturliga”, inte för att kvinnorna förvärvsarbetar efter äktenskapet, utan snarare för att de deltar i societetslivet. ”Flaskan var min generations stridsrop!”, säger Priss egen moder. Modern resonerar vidare: ”Först ammade vi våra barn, sen sa läkarvetenskapen åt oss att sluta. Nu säger de att vi hade rätt från början”.
Mary McCarthy (1912– 1989) ville själv inte kalla sig feminist men genom Priss skildrar hon kvinnan som saknar makt över sin egen kropp.
Mödraavdelningen på New York Hospital är ett manligt territorium, trots att både patienterna och en stor del av personalen består av kvinnor. Ett skifte har ägt rum under 1900-talets första hälft, där kunskapen om förlossning och barnskötsel, som tidigare informellt förmedlats från kvinna till kvinna, av mammor, systrar och jordemödrar, ersat-
tes av de manliga läkarnas medicinska expertis, skriver Rima D. Apple i Mothers and Medicine: A Social History of Infant Feeding 1890– 1950 (1987).
Att flaskan under loppet av tre generationer ersatte bröstet är en konsekvens av samma utveckling, enligt Apple. Spädbarnsdödligheten var hög vid sekelskiftet och kopplades samman med matsmältningsproblem och dålig komjölk. Kemister och barnmatsfabrikörer började utveckla nya ”vetenskapliga” ersättningsvarianter.
Modersmjölken uppfattades som det bästa, men det var också svårt att mäta dess kvalitet. Läkarna föredrog därför ersättningen vars komponenter kunde justeras och kontrolleras, menar Apple. Dessutom identifierade kommersiella krafter snabbt barnmat som en lukrativ marknad och spetsade in sig på både mammor och läkare i sin marknadsföring.
Eftersom läkarna främst övervakade flaskmatade barn hade de knapp kunskap om amning. Kvinnorna som ville amma men stötte på problem, hade därmed ingen expertis att vända sig till.
Och mammorna ville i hög grad vända sig till experter! Vetenskapen upplevde en guldålder, medierna rapporterade flitigt om fantastiska medicinska upptäckter och läkaryrket professionaliserades. Det blev med ens självklart att barnskötsel skulle övervakas av läkare, särskilt frågor om barnets näring.
Det är till exempel inte Priss som vill amma utan hennes make, den unge lovande barnläkaren Sloan Crockett, som maniskt driver idén trots sin frus uppenbara obehag.
Priss är i själva verket sinnebilden av det Rima D. Apple i boken Perfect Motherhood kallar ”vetenskapligt moderskap”. Det här moderna modersidealet är kopplat till rigida scheman för matning och starkt fokus på mätning och vägning. Moderns eget omdöme var inte nog – det gällde att följa läkarnas råd till punkt och pricka.
Att Priss bröstvårta steriliseras innan lille Stephen får suga tag i den är ingen överdrift. På vissa sjukhus förväntades mamman till och med bära munskydd i sällskap med sitt eget barn och ibland även att fortsätta med det under den första tiden hemma, skriver Apple.
Bakterieskräcken och de hyperhygieniska åtgärderna är förståeliga med tanke på att vacciner ännu inte var tillgängliga. Det går ändå inte att bli kvitt känslan av att Mary McCarthy pekar på det fascistiska i tidsandan när hon beskriver sjukhuset som ”en modern fabrik” som skickar ut ”funktionsdugliga” barn.
Vid ett exakt klockslag, var fjärde timme, kommer sjuksköterskan in med lille Stephen. Gästerna och fadern – som inte tillåts se sin fru amma – föses ut ur rummet och barnet lyfts till Priss bröst. Något som är starkt obehagligt kroppsligt för Priss och säkerligen för hela hennes samhällsklass.
När matningen är över – efter femton minuter enligt schemat – ska Stephen vägas och bäras tillbaka till krubban. Med undantag för blöjbyte och för att få lite vatten ur nappflaskan får han under inga omständigheter plockas upp förrän det är dags för nästa matning – om fyra timmar!
Som Priss förklarar det för sin egen mamma: ”Anledningen till att bebisar på din tid hade kolik var inte att de blev ammade, utan att de blev upplockade vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter och matade så fort de skrek”.
Men barnet är ingen standardiserad klocka. Barnet är kropp, biologiska och psykologiska behov som pockar på att stillas av en annan kropp, hennes, moderns. Stephen gråter förtvivlat mellan matningarna och Priss ligger vaken om nätterna, nervös och ångestfylld.
Hon känner på sig att det inte bara handlar om att ”träna lungorna” som hennes make, barnläkaren, försöker intala henne. Sloan föreslår att Priss använder sig av öronproppar om nätterna, men ”hon var alltför mycket liberal för att ’slå dövörat till’ när ett spädbarn var hungrigt – då skulle hon vara precis som de som blundade för brödköer och strejkaktioner. Om Stephen tjöt så ville hon veta det.”
När jag läste om stackars Priss som måste tränga in sin nyförlösta mammakropp i en obekväm negligé rakt ur brudkistan, hade jag själv för nio månader sedan lämnat Kvinnoklinikens avdelning Familjeboet. Där hade jag burit sjukhusets mjuka, urtvättade bomullsnattlinne. En uniform som fanns tillhanda i skärt, ljusgult och turkost, och som förvandlade oss mammor till en klasslös armé. Liksom våra barn, vars anleten fortfarande var anonymt svullna och skrynkliga, var vi identiska, som för att markera att välfärdsstaten behandlar alla medborgare lika, oavsett socioekonomisk bakgrund. Jag längtade heller inte till mina egna kläder eller till något lyxigt patienthotell, jag ville för en stund omhändertas, äta lördagskorvsmörgås i matsalen och känna mig som om jag själv var barn på dagis igen.
Dag och natt skulle bebisen ammas. För det mesta låg han innanför nattlinnet – han i sin tur bara klädd i blöja. Så här hade barnmorskorna instruerat oss att göra. En av dem hade till och med bett om ursäkt för att hon efter förlossningen och den första amningen ”av gammal vana” lindat in min son i ett täcke. Bäst var nämligen hudkontakt och hon rådde mig att avlägsna lindan så fort min man och jag kom till vårt familjerum.
Tänk om Priss hade fått alla de praktiska tipsen som de dygnetrunt-tillgängliga barnmorskorna på Kvinnokliniken delade med sig av? Om hur bebisen skulle få rätt suggrepp och hur jag bäst höll honom i famnen för att vi en dag skulle kunna ha ögonkontakt under amningen. Tänk om handledningen hade handlat mindre om antikroppar och mer om psykologi?
Eller om Priss hade fått börja amma direkt efter förlossningen, om hon fått se alla Youtube-klipp om den mytiska gyllene timmen. En varelse som alldeles själv snusar, bökar och kravlar sig fram till mammans bröstvårta. Det är ju själva sinnebilden av ”det naturliga”.
När barn- och mödrarådgivningen etablerade sig i Finland på tjugotalet var de tongivande barnläkarna noga med att framhäva amningens fördelar, skriver Maiju Riihola i sin intressanta magisteruppsats Äidin sydäntä ja maitoa ei mikään voi korvata: Lastenhoitokäytännöt ja -suositukset neuvolajärjestelmän kehittymisen valossa 1920- ja 1930-lukujen Helsingissä (2010).Titeln på uppsatsen syftar på den mest inflytelserika barnläkaren, Arvo Ylppös talande tes om att inget kan ersätta moderns hjärta och mjölk.
Men också finländska barnläkare predikade fyra- och ibland tretimmarsregeln för spädbarn, konstaterar Riihola. Den motiverades med att tarmen behövde tre timmar för att tömmas och det skulle ske innan följande matning. Den allra första amningen skulle äga rum mellan tolv och tjugofyra timmar efter förlossningen. Innan det skulle mamman vila ut. Nattamning var förbjudet då Arvo Ylppö menade att ”näringsorganen bör vila under den här tiden”. Tanken var också att mamman skulle sova ostört. Skrikande barn skulle över huvud taget inte plockas upp eftersom det innebar att ge efter för krav och nycker och lära barnet manipulera sin mamma, skriver Riihola.
I sin självbiografiska roman De sju dagarna från 1942 ger den finlandssvenska författaren Solveig von Schoultz (1907–1996) en glimt av hur smärtsamt det var att tillämpa tidens regler i hemmet.
Att det lilla knytet efter sjukhusvistelsen genast placeras på barnflickan Tatas säng så att mamma och pappa kan dricka kaffe i fred presenteras visserligen som något självklart. Men samtidigt finns det en hård och vemodig klang i meningen ”Tata har skött tolv barn och hon inget”.
På natten sätter Lillan i gång att gråta och det är svårt att ta sig genom von Schoultz brutala skildring av separationsångesten: ”Hos mamma bultar hjärtat hårt. Skall hon? Skall hon inte? Herregud, att bara ligga här utan att få röra henne, långt borta i mörkret.”
Mamman låter bli att trösta sitt barn trots att hon: ”Vet, mot allt förnuft: barnet lider.” Senare skildrar hon på ett hårresande sätt hur plågeriet drabbar modern fysiskt: ”Händerna knyter sig, armarnas muskler spänner sig i ett hårt försök till behärskning, brösten ryser och kall mjölk sipprar ut.”
Omständigheterna verkar inte ha förbättrats dramatiskt ens i slutet av sjuttiotalet då amningspionjären, hälsovårdaren Ritva Kuusisto, födde sitt första barn. Med fyra timmars mellanrum fick man låna sitt eget barn för amning, ”lindan fick inte öppnas och först ett och ett halvt dygn senare fick man bebisen för samvård”, berättar hon i en intervju för föreningen Amningshjälpens tidsskrift Imetysuutisia (1/2018).
Dagens amningsrutiner och mamma- och bebisvänliga sjukhusklimat är i hög grad ett arv från eldsjälar som Ritva Kuusisto, som också är en av föreningen Amningshjälpens förgrundsgestalter.
Kuusisto hade studerat fenomenet La Leche League i USA, en förening för amningsstöd grundad i Illinois redan 1957. Tanken var att ”vanliga” mammor med amningserfarenhet skulle stödja och hjälpa nyblivna mammor. ”I grunden existerade inte längre de informella nätverken av kvinnliga släktingar och vänner som tidigare hade hjälpt kvinnor genom amningsproblem”, skriver Rima D. Apple. La Leche League var en motreaktion mot flaskmatningen, men handlade också om kvinnans rätt att besluta i frågor om sin egen kropp i enlighet med tidens nymornade feministiska strömningar.
Trots att relationen mellan läkare och mamma i dag är jämlikare och mamman aktivt kan fatta beslut om både förlossning och amning, är idealet fortfarande en vetenskapligt bevandrad moder, konstaterar Rima D. Apple. Men källorna och alternativen att välja mellan är fler än tidigare. ”Det är ett överväldigande uppdrag för kvinnor, och konsumenter överlag, att sortera informationen de hittar och fatta beslut”, skriver hon i Perfect Motherhood.
Genom Priss som desperat försöker välja rätt bland alla röster, ringade Mary McCarthy in problematiken. Här kunde jag också ana orsaken till att jag undvek all bebislitteratur: det vetenskapliga moderskapets förbannelse. En rädsla som är både biologisk och kulturell. En skräckinjagande insikt om att barnet när som helst, på grund av mina misstag eller felbedömningar, kunde falla, kvävas, storkna, få trauman för livet och ja, i lindrigaste fall växa upp och hata mig ...
❞ Liksom våra barn, vars anleten fortfarande var anonymt svullna och skrynkliga, var vi identiska, som för att markera att välfärdsstaten behandlar alla medborgare lika.