Urbaana-projektet förstör hela Kampen–Tölö-området

HELSINGFORS Det är helt otroligt att Urbaana-projektet har planerats i sex års tid utan att de boende har informerats om saken. Ett projekt som skulle förstöra stora delar av Tölö och Kampen. Det enda öppna området i omgivningen skulle täckas av massiva byggnadskomplex. Ett så här massivt byggnadsprojekt har vi inte haft i centrum, men ändå har vi inte haft möjlighet att diskutera planerna.

Vad är det för galenskap som händer i vår stadsplanering. På 1960–1970-talen revs en massa fina byggnader och nu övergår vi till massivt turbobyggande. Riksdagshuset är skyddat i lag, Naturhistoriska museet och Tennispalatset är skyddade i stadsplanen och om Norra Järnvägsgatan sägs följande: ett betydande kulturområde för hela landet och för Helsingfors ett kulturhistoriskt, byggnadskonstmässigt betydande område. Urbaana är planerat i mitten av detta för att täcka dessa områden.

SRV fick rätt till planeringen den 13 november i fjol på stadsmiljösektorns möte. Det här projektet är gjort på en byggnadsfirmas villkor för att få så mycket byggnadsrätt som möjligt. Projektet motsätts på alla håll och fyller säkert inte befolkningens behov.

Tennispalatset är en av stadens finaste funkisbyggnader. Den skulle täckas ända till takkonstruktionerna. Norra Järnvägsgatans jugendhus skulle täckas från Kampens håll, Naturhistoriska museet skulle täckas av ett högt hus och den viktiga platsen framför det skulle försvinna. Urbaana-projektet skulle förstöra hela Tölö och Kampen. De väldiga byggnadsmassorna, ”den nya stadsdelen” ,skulle täcka utsikten som en vägg. Planerna skulle mångfaldiga Kampens stora byggnadsmassa. Området från Riksdagshuset, statens ämbetsverk till Bilhuset är nu redan så trångt att inget tillbyggande kan godkännas.

I en stad är långa linjer och perspektiv, öppna torg och parker viktiga. En trång stad gör de boende ångestfulla. Den nya Baanan är ett lyckat projekt och ett bra exempel på hur staden kan ändras så att den tillfredsställer invånarnas behov. Det nya projektet skulle täcka Baanan och omvandla den till en djup mörk tunnel. Vem vill använda det, i synnerhet i mörker.

Det bästa beslutet skulle vara att upphäva beslutet och i stället öka trivseln genom att plantera mera växter samt bygga småskalig service och terrasser. Bakom Lilla parlamentet kunde man byg- ga ett kafé. I Gräsviksändan skulle utrymmet tillåta kaféverksamhet och till exempel en springbrunn. På de fina bergväggarna kunde man sätta konstverk. Därtill kunde man anlägga olika apparater för konditionsträning, till och med en hundpark kunde ha plats där. På det här sättet skulle Baanan fungera som ett gemensamt vardagsrum för de boende.

I Urbaanas presentation lovas allt gott som inte har någonting att göra med massiv byggnad. Urbaana förenar inte Tölö med Kampen, utan utgör en skiljande mur mellan stadsdelarna. Baanan beskrivs på följande sätt: ”Järnvägsklyftan och dess historiska omgivning är centrums tomma utrymme. Hundratals meter och tusentals kubikmeter onödigt utrymme. Så har det varit i nästan 40 år. Landets paradplats är ett fult sår som skiljer Tölö från centrum. Samtidigt gör den sin omgivning till ett ingenmansland. Den historiska möjligheten kan inte förloras.” Och så vidare ... Med det här tänkesättet märker man snart att utrymmet mellan Musikhuset och Ode är outnyttjad byggnadsmark där man kan bygga en ny stadsdel.

Miljönämndens medlemmar och andra stadens tjänstemän svarar undvikande på alla frågor. ”Ingenting händer ännu och när saken blir aktuell tillfrågas invånarna om deras åsikter.” Så sakerna får utvecklas utan att någon ingriper tills det har gått så långt att ingenting kan göras. Det har vi erfarenhet av från tidigare projekt. Varför har inte nämnden vågat göra slut på projektet i ett tidigt stadium?