Provokation och romantik
Sérotonine är som de flesta av Michel Houellebecqs romaner synnerligen välskriven; en blandning av vulgär öppenhet och en för läsaren smickrande intellektualism. Samtidigt är den en på många sätt vidrig och konfunderande bok, skriver Tuva Korsström.
När Michel Houellebecqs nya roman publicerades i början av januari i år sålde den första franska upplagan på dryga 300 000 exemplar snabbt slut. Samtidigt gick den tyska upplagan på 80 000 ex åt med fart. En engelsk översättning är att vänta i augusti medan Bonniers förlag kommer eftersläntrande med den svenska upplagan så sent som i december.
En fransk roman säljer i medeltal 5 000 exemplar. Vad är det då som gör Houellebecq – tidigare den franska litteraturens enfant terrible, avskydd i liberala och feministiska kretsar – så omåttligt eftertraktad? Knappast beror det på att den numera impopuläre Emmanuel Macron nyligen tilldelade sin idol Houellebecq hederslegionen. Inte heller kan förlagets försäljningstrick ha varit utslagsgivande – att publicera bilder från en bröllopsceremoni i september 2018 där den tandlöse och rufshårige författaren hade klätt upp sig och poserade med sin unga asiatiska brud.
I takt med tiden
Svaret är snarare att Houellebecq på ett osannolikt träffande sätt gång på gång beskriver den värld vi lever i. Hans förra roman Soumission (Underkastelsen, 2015) skisserade upp ett islamskt Frankrike, där sharia och kvinnoförtryck introduceras med den franske mannens medgivande. Protesterna mot Houellebecqs ”islamofobi” drunknade i terrorattacken mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo, som ägde rum några dagar efter publiceringen.
Houellebecq fick lov att gå under jorden, men dyker nu upp med sin sjunde roman Sérotonine. Huvudpersonen är en åldrande variant av den houellebecqska antihjälten – en cynisk, kvinnoföraktande, rasistisk medelålders fransman, som helt enkelt inte längre ser någon idé med livet.
Han lider av vår tids västerländska sjuka, depression, och sätts av sin förbindlige läkare på en underkur som behjälpligt återställer serotoninbalansen i patientens organism. Medicinen försätter honom i ett tillstånd av modfälld normalitet, men fördriver sexualiteten som är den bärande faktorn i Houellebecqs universum.
Houellebecq har med sitt sinne för tidsandan gjort sin huvudperson till agronom med matproduktion som specialitet. Under sitt livs
■ sista irrfärder i ett avfolkat Normandie stöter hjälten på bönder i vild, blodig protest mot Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik. Han blir vittne till det glömda befolkningsskiktets, glesbygdsbornas, utsatthet och raseri. Det handlar kort sagt om essensen i de gula västarnas uppror, beskrivet avant la lettre. Houellebecq är en provokationernas mästare och har i offentliga uttalanden eldat på sina protektionistiska teser med att berömma Donald Trump och brexit.
❞ Det handlar kort sagt om essensen i de gula västarnas uppror, beskrivet avant la lettre.
Den stackars mannen
Sérotonine är som de flesta av Houellebecqs romaner synnerligen välskriven; en blandning av vulgär öppenhet och en för läsaren smickrande intellektualism. Samtidigt är den en på många sätt vidrig och konfunderande bok. Man vet aldrig var man har vare sig huvudpersonen eller författaren.
När jag inledningsvis karaktäriserade romanens hjälte som cynisk och kvinnoföraktande motsägs detta av att han troligen kommer att dö av olycklig kärlek som en annan Werther. ”Vous êtes en train de mourir de chagrin” (Ni håller på att dö av sorg), lyder doktorns diagnos.
Och så har Michel Houellebecq rest ytterligare ett monument över den västerländske mannens oförmåga till kommunikation, hans vilsenhet i tillvaron och hans ouppfyllda kärlekslängtan.