Oumbärliga nyutgåvor av Fremlin

Den brittiska thrillerförfattaren Celia Fremlins (1914–2009) diskbänksrysare The Hours Before Dawn (1959, på svenska Timmarna före gryningen 1962) är en av de bästa beskrivningar som finns av familjeliv med ett nyfött nattskrikande spädbarn. Rådd, sömnbrist på gränsen till sammanbrott, intimitet och överjordisk kärlekssällhet – uppdelade på olika protagonister i gastkramande kamp om rätten till barnet.

Det brittiska förlaget Faber & Faber har under de senaste åren börjat ge ut Fremlins böcker i nyutgåva, och av dem rekommenderar jag varmast, förutom ovannämnda, Uncle Paul från 1962. Parodierad skräckromantik i kombination med sjaskig husvagnssemester, en fläkt av sex och död mitt i hushållsbekymren, tre systrar i olika åldrar minns samma farliga man som en gång förtrollat dem.

Sammanlagt skrev Fremlin 18 romaner och några novellsamlingar. Läser man för många i ett sträck blir det tröttsamt med hennes engelska kyliga återhållsamhet i fråga om känslor och hennes uttalade avsmak för psykologiserande. Ofta låter hon, som i debutromanen, de djupare känslorna levas ut av dramats antagonist, galen eller kriminell, medan hjältinnan klamrar sig vid det sunda förnuftet. Karaktärerna var för sig kan vara platta, det är summan av dem – känslornas drama – som blir fyllig.

Om man inte överdoserar kan man njuta av undertexten och de gnistrande inslagen av gestaltning, inte benämnande, av känslor.

Hennes böcker har alltid förståndiga kvinnor i centrum, omgivna av irriterande människor som försöker utnyttja dem. Om intrigen inte alltid är riktigt plausibel, så är irritationen över folks jobbighet det alltid.

Och vilken klarsyn, i bok efter bok, i fråga om narcissistiska män. Att Fremlin inte gillade att psykologisera betydde inte att hon skulle ha saknat psykologisk insikt. Så här minns till exempel den nyblivna änkan Imogen sin döda man i The Long Shadow:

”Ivors älskarinnor hade alltid betytt mindre för honom än hans recensioner och tv-framträdanden, och Imogen hade alltid varit helt på det klara med detta, medan älskarinnorna hade blivit bestörta. Det var inte så att han inte fann njutning i kärleken, men berömmelsen njöt han av ännu mera, och han hade upptäckt att den ibland krävde mycket mindre i gengäld.”