Dricks gör kunden till arbetsgivare

Trots att det inte gör ont när hårstrån kapas, uppskjuter jag ofta mina frisörbesök in i det sista. Men i går blev det äntligen av. Innan proceduren började frågade frisören om jag önskade kaffe eller te. Jag tackade ja till te – i kombination med hårklippning en lyx i våra förhållanden. Ändå var priset långt under det normala, som i Finland är onormalt.

Frisören var kurd och talade en utmärkt svenska. Vårt samtal handlade om kurdiska språket, närbesläktat med persiskan, och om kurdernas svåra läge i en hård värld. På min fråga om det en dag kommer att bli bättre för hans folk svarade frisören: Aldrig. Mitt hår blev i alla fall bättre för varje sekund.

I närmare ett decennium har jag låtit främmande personer sanera min kalufs. Före det var det en paus på närmare ett halvt århundrade. Mitt sista besök i frisersalong före pausen ägde rum i september 1963. C och jag hade precis flyttat till Claremont, en liten stad i Golden California. Priset var 1 dollar och 80 cent, plus 20 cent i dricks. En mindre förmögenhet, med dricksen som en vagel i ögat. Så i närmsta järnhandel köpte vi en uppsättning saxar och nackklippare. C blev frisörska på nolltid, men tillät mig inte kvittera med samma mynt.

❞ Trots mer än två år i landet, förutom flera kortare besök, har jag inte blivit bekväm med systemet. Nog går det rejälare till i Finland.

För en finländare som jag var det amerikanska drickssystemet mycket otrevligt, förutom svårt att få grepp om. Trots mer än två år i landet, förutom flera kortare besök, har jag inte blivit bekväm med systemet. Nog går det rejälare till i Finland. I princip ingår service alltid i räkningen. I USA adderas i slutändan moms till priset, med stora skillnader beroende på geografin. Dricksen bestämmer kunden, dock ogärna under 15 procent, helst 20 eller 25. Undantag är ställen, där man betalar på förhand. Men också där kan det stå en mugg på disken med texten We like tips.

På restaurangen blir kunden de facto serveringspersonalens arbetsgivare. Den federala minimilönen i USA är 7,25 dollar i timmen, men många restauranger betalar sina kypare bara 2,13 dollar. Resten förutsätts vara dricks. Vad kökspersonalen tänker om saken vet jag inte. Däremot vet jag att dricks på vissa andra håll i världen är negativa fenomen. I Japan betraktas systemet närmast som en förolämpning. På sin höjd kunde man tänka sig ett diskret kuvert förseglat med sigill. För extraordinära tjänster.

På frisersalongen lägger jag 2 euro till priset. För det goda teet.