Donner låter sig inte regisseras
SVT:s dokumentärteam har fångat Jörn Donner i ett lynnigt porträtt. Han ställer inte upp på vad som helst.
Jörn Donner gör det inte lätt för dokumentärmakarna i det porträtt som har tv-premiär i dag.
■ I en ålder av 86 är Jörn Donner en offentlig person som funnits i de allra flesta människors hela liv, både i Finland och i Sverige. Han är en kulturens superkändis, vilket är ett epitet som säkert skulle irritera honom själv någonting enormt. Visserligen är det inte lätt att förutsäga vad som irriterar denne äldre lynnige man, men att han förr eller senare blir arg verkar vara ett faktum.
Den bilden ger i alla fall Alberto Herskovits och Olavi Linnas dokumentär om denna levande legend som trots att det är en SVTproduktion har premiär i Yle före SVT.
I en intervju för HBL sade dokumentärmakarna att de velat fånga Jörn Donners personlighet, och det är en kärnfull beskrivning av deras underhållande dokumentär. Här tar Jörn Donner uttrycket ”grumpy old man” (för att ta till ett artigare brittiskt uttryck för ”tjurgubbe”) till nya nivåer. Det är nämligen till stora delar en metadokumentär om utmaningen i att göra en dokumentär om Jörn Donner, och alla konflikter som uppstår på vägen. Med jämna mellanrum får Jörn Donner utbrott då dokumentärmakarna vill filma honom i olika situationer och miljöer. Sådant anser han vara trams, och han drar sig inte för att tala om vad han tycker.
Han verkar hellre ha velat slå sig ner och blivit intervjuad på traditionellt vis, i stället för att filmas när han kör bil och lagar mat.
Ont i ryggen
Nu sätter han sig inte helt på tvären, utan verkar trots allt samarbetsvillig och har gått med på att regisseras och filmas både hemma, i bilen och på sommarstället. Visserligen inte utan mutter, och ibland även med större utbrott.
Det är alltså en dokumentär full av friktion, vilket laddar detta personporträtt med en för genren ovanligt tillspetsad konflikt. Ändå är det på sin plats att påpeka det som måste vara en orsak till hans retlighet. Han har ont, vilket han vid ett tillfälle säger rent ut; det har inte varit utan möda han ställt upp på allt detta.
På andra sätt är det här en traditionell porträttdokumentär, med uppläsningar ur Donners självbiografiska böcker (om barndomen), klipp ur hans Finlanddokumentärer men även tvklipp från hans framträdanden i svensk television, exempelvis hos tv-legenden Hagge Geigert. Tvklippen går an; faktum är att det är synd att klippet från Donners tacktal på Oscarsgalan avbryts så snabbt – han är sig lik även på engelska, och man hade gärna sett en längre bit av detta tal som faktiskt är en historisk händelse i Finland.
Klippen ur Donners dokumentärer och uppläsningarna ur hans böcker är det som fungerar sämst i dokumentären. Klippen är för långa, och litterära uppläsningar är svåra i ett så visuellt medium som en dokumentär. Hellre hade man då sett mera av Donner själv.
Oinställsam som få
I övrigt är Donner sig lik. Bitande, frän, ger f-n i vad folk tycker om honom, och inte heller verkar han ha så stort behov av människor. Han framstår som känslomässigt oberörbar; cool och torr inför det mesta som livet må hälla över honom. Han förnekar än en gång det biologiska släktskapets betydelse, något som väckt reaktioner här på hemmaplan. Och han ser nästan förtjust ut när han talar om sig själv som mediehora och får in en liten provaktion om prostitutionens positiva sidor.
Har då Jörn Donner rätt i sin kritik mot dokumentärmakarna, som han mer eller mindre anklagar för inkompetens?
Med all respekt för Jörn Donners erfarenhet av att göra film, men nog var det bra att just den här dokumentären blev som dokumentärmakarna och inte som Jörn Donner ville. Yle Fem 18.30, repris måndag 9.00