Abrupt slut, men knappast fiasko i Hanoi

Mötet mellan Trump och Kim avbröts i förtid, men hade Trump gått med på ett dåligt avtal hade det verkligen varit ett fiasko.

Relationerna mellan USA och Nordkorea har präglats av överraskningar så länge Donald Trump har varit USA:s president. Först var det den oerhört fräna dialogen mellan Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un som utlöstes av Nordkoreas intensifierade missiloch kärnvapenprogram. Sedan kom det överraskande toppmötet i Singapore i juni i fjol. Innehållsmässigt var mötet resultatlöst, men Trump var full av lovord över Kim.

I går kom den senaste överraskningen då mötet i Hanoi avbröts utan resultat.

Den abrupta avslutningen är en konsekvens av Trumps personcentrerade politiska metod. Han bryr sig inte om att låta diplomater och tjänstemän göra noggranna förberedelser och sonderingar för att kartlägga vad som går att uppnå, och om det över huvud taget är värt att ordna ett toppmöte. Trump litar på sina instinkter, och tror att han öga mot öga med sin motpart kan komma längre än via de traditionella diplomatiska kanalerna.

Metoden är framgångsrikare i affärsvärlden än i utrikespolitiken.

Även om mötet i Singapore inte ledde till konkreta resultat var det i alla fall inledningen till en dialog. Det var en framgång för Kim Jong-Un, som tog steget från världspolitikens pariaklass till att förhandla på jämbördig fot med ledaren för världens mäktigaste land. Det var en oförtjänt upphöjelse, Kim är fortfarande en brutal diktator som terroriserar sitt folk och utgör ett hot mot sin omgivning.

Mötet i Hanoi borde ha omsatt deklarationerna från Singapore i konkreta överenskommelser.

Det talades bland annat om någon form av avtal som skulle göra slut på det nästan 70 år långa krigstillståndet på den koreanska halvön. Annat som fanns på bordet var att inleda processen för att öppna diplomatiska förbindelser mellan USA och Nordkorea.

Däremot har människorättssituationen i Nordkorea tydligen inte berörts över huvud taget. Det gör att Trumps groteska smickrande av Kim Jong-Un låter ännu ihåligare.

Mötet stupade på Nordkoreas kärnvapen. USA har krävt att Nordko- rea gör sig av med sina kärnvapen, monterar ned anläggningarna för att framställa dem och tillåter trovärdiga inspektioner av att nedmonteringen genomförs.

Nu fanns Nordkoreas viktigaste kärnvapenanläggning i Yongbyon på förhandlingsbordet, men Kims pris för att lägga ned den var för högt, han krävde att alla sanktioner mot Nordkorea skulle upphävas.

Vissa uppgifter gör också gällande att Kim inte heller var redo att tilllåta inspektioner av anläggningarna. Enligt Trump var det dessutom en överraskning för Nordkorea att USA tydligen känner till var de hemliga anläggningarna finns.

Före mötet hade USA tonat ned kraven på Nordkorea, vilket skapade farhågor om att Trump kunde vara beredd att göra alltför stora eftergifter för att kunna presentera en diplomatisk framgång som motvikt till de inrikespolitiska motgångarna.

Nu blev det inget genombrott för kärnvapennedrustningen, men att avbryta förhandlingarna var definitivt bättre än att slopa det viktigaste påtryckningsinstrumentet på regimen i Pyongyang, utan garantier för verklig avrustning.

Dialogen är inte avbruten, men det är tydligt att det nu är Kim Jong-Un som måste ta nya initiativ.

Hanoimötet har kallats ett fiasko, men i det här fallet kan man nog säga att inget avtal alls är bättre än ett dåligt avtal.

Sedan kan man bara spekulera om vilken analys Nordkorea nu gör av läget. Tycker man att avspänningslinjen inte har fungerat, och återgår till upprustningspolitiken? Visserligen kom Trump och Kim överens om att bibehålla det rådande läget, där Nordkorea avstår från missil- och kärnvapentester och USA inte ordnar nya militärövningar i Sydkorea.

Men Nordkorea har inte gjort sig känd som någon pålitlig avtalspart.