Ett misslyckande men ingen katastrof
”Den amerikanska presidenten förtjänar beröm åtminstone på en punkt. Han hade ryggrad nog att lämna förhandlingarna utan avtal när det visade sig att det inte gick att få det man ville ha.”
När två sidor har diametralt motsatta ståndpunkter är det svårt att nå enighet. När den enas livförsäkring av den andra betraktas som ett direkt hot mot livet står det klart att ett under behövs för samstämmighet.
President Donald Trump har betraktat sig själv som trollkarlen med makt att lösa de kvistigaste världspolitiska problemen, även Nordkorea. Senast nu vet vi att det inte är sant.
I motsats till de tidigare amerikanska presidenterna har Trump valt att jobba från toppen neråt i stället för tvärtom. Det betyder att han som första amerikanska president i fjol valde att personligen träffa den nordkoreanska ledaren utan att arbetsgrupper på lägre nivå förberett frågorna och tacklat konflikterna.
Trump tror på tanken att allt startar med en personlig relation mellan de slutgiltiga beslutsfattarna på toppen. Huruvida han har rätt eller fel råder det olika uppfattningar om, men det som står klart nu är att hans metod inte fungerat under det första året av förhandlingar.
Den nordkoreanska delegationen i Hanoi var uppenbarligen beredd att avveckla kärnanläggningen i Yongbyon men inte mer än det. Det var en misskalkylering från USA:s sida. Kim Jong-un trodde i sin tur tydligen att Trump var villig att lyfta alla sanktioner för ett billigare pris än vad verkligheten var. Det var en nordkoreansk felberäkning.
Misslyckandet är givetvis ett bakslag för Donald Trump som hade behövt positiva rubriker när han flyger tillbaka till ett land som just nu är fullkomligt absorberat av Michael Cohens brutalt kritiska vittnesmål i kongressen.
Men den amerikanska presidenten förtjänar beröm åtminstone på en punkt. Han hade ryggrad nog att lämna förhandlingarna utan avtal när det visade sig att det inte gick att få det man ville ha. Experter befarade att Trumps törst efter framgång och beundran skulle leda till ett svagt avtal med för många amerikanska eftergifter, men på den punkten visade han nu en överraskande styrka.
Kritiker är också missnöjda med att Kim Jong-Un, den brutala diktatorn, nu redan för andra gången fått stå i blickfånget på en global scen tillsammans med den amerikanska presidenten, som en likvärdig aktör. Huruvida det här också är en misskalkylering får tiden utvisa.
För ett drygt år sedan var relationerna på bristningsgränsen och retoriken krigisk. Nu har missiltesterna och provsprängningarna upphört och cheferna talar med varandra. På ytan ser det ut att vara ett bättre alternativ och om förhandlingarna fortsätter på lägre nivå har Trump ännu en chans att visa att hans metod ger utdelning. Juri von Bonsdorff är HBL:s medarbetare i USA