Rekordhöga skatter hotar välfärdssamhället

SKATTER Nästan alla vet att varje cent av välfärdssamhällets finansiering skapas i företag. Det är också klart att den offentliga ekonomins kroniska underskott kommer att förvärras när befolkningen åldras och arbetskraften minskar.

Därför borde valdebatten styras in på hur vi skall förbättra förutsättningarna för att trygga finansieringen – ta hand om samhällets svagaste – framöver. Konkurrenskraftigare företag, lägre skatter och en mera flexibel arbetsmarknad leder till högre sysselsättningsgrad och det är nyckeln till att inte behöva skära mera än Finansministeriets två miljarder euro. Att ytterligare höja skatterna gör saken snabbt värre. Redan ett i luften hängande hot sänker investeringsoch risktagningsviljan.

Varför är onormalt höga skatter så problematiska? För det första höjer de priserna – som leder till behov att höja löner – som höjer priser ytterligare i en ond cirkel utan slut. Och det är inte bara löner och skatter som måste betalas, utan också en lång rad övriga utgifter. En bruttolön på 6 000 euro ger 3 600 euro i handen, men kostar arbetsgivaren 7 300 euro – som måste tas ut i priser på varor och tjänster.

Om företaget är det första i en kedja på många är det lätt att se hur skattetrycket ackumuleras i nästa företag och så vidare och slutprodukten blir för dyr för många. Till exempel restauranger är dyra i Finland, det är ibland dyrare att åka taxi än att flyga och en mat- korg kostar 30 procent mer än i Tyskland.

För det andra kan skatter styra beteende åt fel håll. Höga skatter på arbete kan minska motivationen att ta anställning och motverkar så en högre sysselsättningsgrad. Inkomstfällor har redan lett till omfattande marginalisering – tragedier för individer och dyrt för samhället.

För det tredje förhindrar höga skatter effektivt sparande och bildning av riskkapital. Hushållens förmögenhet i Finland hör till de lägsta i västra Europa och är bara en tredjedel av Sveriges. Den rekordhöga marginalskatten – 47,1 procent för medelinkomsttagare i Finland, 33,4 procent i Sverige och 21,3 procent i Estland – gör stor skada här när den äter upp tilläggsinkomster som kunde kanaliseras till aktiesparande.

Förmögenhetstillväxten skadas även av att mindre kapitalstarka företagare beskattas rekordhögt – närmare 50 procent (enligt Janne Juusela, Kauppalehti 26.2). Till det kommer arvsskatten som far i väg med tiotusentals euro redan på medelstora arv – och ofta tvingar arvtagare att realisera egendom när priserna är låga. I Sverige, Norge och Estland finns ingen arvsskatt.

Bättre blir inte helheten av att skatten på våra kapitalinkomster är hög, har höjts och gjorts progressiv. En negativ effekt av allt detta är att våra företag alltför lätt och billigt kan köpas upp av utlänningar.

Hur skall vi då kunna sän- ka de för välfärdssamhället så skadliga skatterna (och höja skatter i synnerhet på skadliga typer av konsumtion)? Det går naturligtvis inte utan att sänka de offentliga utgifterna – genom bättre produktivitet, nedskärningar och behärskad kostnadssänkande privatisering (med stränga kvalitetskrav). Vi måste också ifrågasätta visheten i att först beskatta medelinkomsttagare så högt för att sedan betala ut enorma summor i inkomstöverföringar tillbaka till dem. Vore det inte på allt sätt mera motiverande och ekonomiskt att låta medborgarna hålla en större del av sina intäkter och själva bestämma. BO HARALD Esbo