Blåvita stafettfiaskot – ”inte Lauras fel”
Damernas stafett blev ett av tidernas största fiasko för Finland – 2000-talets sämsta resultat.
Finlands tunna medaljförhoppningar gick upp i rök redan under den första sträckan, då Laura Mononen slocknade totalt under den sista kilometern och degade till växling nitton sekunder bakom ledande Ryssland. Finland var ute ur matchen direkt.
– Alla såg väl att vi inte hade de bästa skidorna i dag, säger Pärmäkoski direkt efter målgången.
– Jag hade inte riktigt det utgångsläge som vi hade tänkt, men det var under inga omständigheter Lauras fel.
Mononen tappade
Mononen gjorde bra ifrån sig både i lördagens skiathlon och tisdagens 10 km klassiskt och såg ut att vara det rätta valet för inledningssträckan. Kerttu Niskanen var sjuk i helgen och övertygade inte i 10 km.
– Jag lyckades bara inte hållas tillräckligt nära täten, utan tvingades slösa krafter på att förbättra min position. Det var inte skidornas fel, säger hon.
– Skidorna slintade lite, men det är tveksamt om det beror på att krafterna inte räcker till för att få dem att ta fäste. Det var ändå ganska mycket parstakning. Det skulle förstås varit kul att kunna skida helt rakt i uppförsbackarna, men då kan det hända att glidet skulle blivit sämre.
Dåliga skidor
Pärmäkoski inledde den andra sträckan hyfsat och tog in på tätens försprång. Efter en kilometer var hon bara sju sekunder efter. Men då tätkvartetten började ösa på tappade hon snabbt tid och växlade till slut 45 sekunder bakom.
– Jag kanske inte tröttnade men skidorna tröttnade nog lite, säger hon.
– Föret slog om verkligen snabbt efter att jag gick till startområdet. Jag vet inte om de andra lagen var mera på alerten där. Jag orkade helt bra men tidsskillnaderna blir stora då allt inte riktigt är som det ska.
”Långsamt före”
Riitta-Liisa Roponen hade en hopplös uppgift på den tredje sträckan. Det blev inte en sjätte stafettmedalj för stafettveteranen. Tvärtom, det blev ett av tidernas värsta nederlag.
– Jag orkade helt bra, men mina skidor var inte konkurrenskraftiga. Det var det skidparet som fungerat bäst under hela veckan och som fungerade bäst i dag före tävlingen.
Roponen skidade någon sekund snabbare än Tysklands Sandra Ringwald och Rysslands Anna Netjajevskaja, men det hade inte någon betydelse. Avståndet var för stort, en halv minut till brons.
– Det var otroligt långsamt före. Jag visste förstås att medaljerna är för långt borta men gjorde ändå allt. Man vet inte vad som kan hända i täten.
Eveliina Piippo hade säkert önskat sig ett lite lättare utgångsläge inför sin VM-stafettdebut. Men hon var inte heller i slag – hennes sträcktid var fjortonde snabbast av femton deltagare. Bara Japans ankare Sumiko Ishigaki var långsammare, men USA:s Jessica Diggins var den enda som hann förbi och Piippo gick i mål som sexa, 3.47 bakom Sverige.
– Jag var som en strimlad kycklingfilé. Det skulle knappast ha räckt även om jag startat 30 sekunder före Ryssland och Tyskland, säger hon.
– Det var kanske 70 procent kvinnans och 30 procent skidornas fel. Knappast hade någon riktigt flygande bra skidor i dag.
Historiskt VM-guld för Sverige
Charlotte Kalla avgjorde i praktiken Sveriges första VM-guld i stafett någonsin under den tredje sträckan. Hon hittade storformen vid rätt tidpunkt och drog upp en lucka på 20 sekunder till Norges Astrid Uhrenholdt Jacobsen.
Norge valde en lite oväntad taktik och hade Therese Johaug som ankare. Det misslyckades totalt, Johaug kom ikapp Sveriges Stina Nilsson i sprintbacken, men hade bränt allt sitt krut och var chanslös i slutspurten.
MARCUS LINDQVIST