Gaffeltruckens grace, arbetets mening

Skandalen kring privata vårdbolag som Esperi och Attendo handlar inte enbart om vanvårdade och förnedrade åldringar. Den handlar också om personal som tvingas göra ett tungt arbete dåligt under vidriga omständigheter och skräms till tystnad om sitt predikament.

Så går det när arbetslivet handlar enbart om vinstmaximering, och vinsten dessutom per definition tillfaller någon annan än den som utför arbetet.

Men tänk om förvärvsarbete kunde vara något helt annat? Om meningen med arbetsplatser egentligen var att så många människor som möjligt – också de underliga, de outbildade och de som inte har full koll på sin personliga hygien – förutom rimlig försörjning skulle ha något meningsfullt att syssla med tillsammans?

En sådan värld av mänsklig mening beskrivs i Thomas Stubers vackra film In den Gängen (I gångarna). Den utspelar sig på en stormarknad i före detta Östtyskland. Bland oändliga rader av höga hyllor med 21 sorters pasta (”enbart de italienska sorterna, utan ägg”), ölbackar, sötsaker, halvfabrikat och icke-livsmedelsprodukter åker Christian, Marion, Bruno, Klaus och de andra omkring i sina gaffeltruckar för att fylla på så att det alltid skall se rikligt och lockande ut.

I centrum står nykomlingen Christian (Franz Rogowski), en försagd yngling med många tatueringar som minnen av ett sämre förflutet. Den underbara Marion, ansvarig för Sötsaker (Sandra Hüller, mindre uptight här än som dottern i Min far Toni Erdmann) möter en dag hans blick mellan hyllorna. Truckvirtuosen Bruno vid Drycker (Peter Kurth, karismatisk skurkpolis i Babylon Berlin) lär honom yrkets finesser: hur man tar tillvara använda buntband och hur man fuktar cigarettfimparna och lindar in dem i toapapper för att det skall gå att spola ner dem efter den förbjudna rökpausen.

Ingen gottköpsdramatik, ingen gnistrande dialog – kolla i stället noga in gaffeltruckarnas grace, Christians uppmärksamma avvaktan, tyngden av Brunos tilltagande melankoli, Marions sorgkantade munterhet.

Den realistiska beskrivningen av deras arbetsuppgifter har en dimension av utopi. Vi ser den goda arbetsplatsen som tillåter skenbar ineffektivitet, tomma stunder när man kan röka, flörta vid kaffeautomaten, hålla i gång ett schackparti i chefens bås och smygäta vid sopkärlen.

I den här filmens värld filar människor inte oavbrutet på sin cv och portofolio, de är inte på väg någonstans i karriären utan är fast anställda och jobbar på med det de kan. Deras arbetsbeskrivning skrivs inte tvångsmässigt om stup i kvarten. De hotas inte av ständiga samarbetsförhandlingar och bekymrar sig inte oavbrutet för att deras arbetsuppgifter skall automatiseras bort.

De kan känna tillfredsställelse och stolthet över sina ganska enahanda men besinningskrävande uppgifter kompetent utförda. Relationerna mellan dem är inte instrumentella och tillfälliga utan mänskliga.

Vi vet att tryggheten i filmen är utopi och saga och att verkligheten mellan stormarknadernas hyllor är en annan. Men det är sagan som tillåter oss att ställa frågan: Vem skall arbetsmarknaden egentligen finnas till för?

In den Gängen, på engelska In the Aisles, visas som månadens film på KAVI:s Kino Regina 2.3, 5.3, 24.3 och 27.3

”Ingen gottköpsdramatik, ingen gnistrande dialog – kolla i stället noga in gaffeltruckarnas grace, Christians uppmärksamma avvaktan, tyngden av Brunos tilltagande melankoli, Marions sorgkantade munterhet.”