Från gullegris till monster
I rysaren The Prodigy är barnet skräcken för sina föräldrar: intelligent, manipulativt och med ett hiskeligt humör.
RYSARE
The Prodigy
Regi: Nicholas McCarthy. Manus: Jeff Buhler. Foto: Bridger Nielson. I rollerna: Taylor Schilling, Jackson Robert Scott, Peter Mooney, Colm Feore.
■ Barn utvecklar redan i tidig ålder en manipulativ sida, ett karaktärsdrag som gör att även den gulligaste av småttingar förvandlas till värsta skitungen. Fast sällan är det lika illa ställt som i The Prodigy, en film i rakt nedstigande led från The Omen.
Efter den ruggiga prologen, som vi här inte skall gå närmare in på, flyttar vi in hos Sarah och John Blume ( Taylor Schilling respektive Peter Mooney) som väntar sitt första barn.
Lyckan känner inga gränser när man nedkommer med ett gossebarn, en krabat som får namnet Miles. Men redan tidigt framgår det att lillkillen inte är som andra barn. Förutom att Miles är hiskeligt intelligent har han svårt att tygla sitt humör. Inga vänner har han heller, behöver det sägas.
Följaktligen är det inte så konstigt att föräldrarna blir lite oroliga och uppsöker en barnpsykolog som i sin tur kontaktar en fiffikus ( Colm Feore) med parapsykologi och själavandring på programmet.
”Håll käft, din hora”
För regin står Nicholas McCarthy som anlägger ett något sånär vuxet perspektiv på saker och ting. Här är det alltså snarare fråga om krypande spänning än om blodspillan och dramatiska excesser.
Och visst har filmen sina stunder, som när Miles ( Jackson Robert Scott, från och med åtta års ålder) leker kurragömma med barnvakten, och när han i sömnen snackar ungerska, modell ”håll käft, din hora”.
Till det kommer det tokmanipulativa djävul med en ängels ansikteperspektivet, som hämtat ur filmer som The God Son och The Bad Seed, sjuttiotalsklassikern The Omen inte att förglömma.
The Prodigy är väl inte fullt lika diabolisk och även om man bör uppskatta det nyktra, uppfriskande strama anslaget händer det att filmen tappar i tempo och temperatur.
Men en försiktig köprekommendation är kanske ändå på sin plats. I ett rysarstartfält som i regel är i grisigare laget hör The Prodigy till de filmer som hävdar att mindre är mera – och nästan kommer undan med detta.
Ett kapitel för sig är den gastkramande slutuppgörelsen, så giftig att det gör ont.