Hämnd är bättre på norska

ACTION/ KOMEDI

Cold Pursuit

Regi: Hans Petter Moland. Manus: Frank Baldwin, efter Kim Fupz Aakesons manus. Foto: Philip Øgaard. I rollerna: Liam Neeson, Tom Bateman, Tom Jackson, Emmy Rossum, Laura Dern.

■ Jag har länge varit förtjust i den snäva filmgenren ”neesploitation”, det vill säga filmer där Liam Neeson slåss för att överleva, men även jag har mina gränser. När det gäller Hans Petter Molands svarta komedi Cold Pursuit kastar jag in handduken.

Det är frågan om en nyfilmatisering, och amerikanisering, av den norska filmen Kraftidioten (2014) med Stellan Skarsgård i huvudrollen, även den regisserad av Moland. De två filmerna följs åt nästan scen för scen men där det norska originalet är något mer lågmäld och torr när det gäller såväl våld som humor trissar Cold Pursuit upp bägge på sätt som skaver mot varandra.

Skidor, sex och droger

Neeson spelar Nels Coxman, en tystlåten snöröjare i den fiktiva lilla skidorten Kehoe, Colorado. Platsen är ett slags turistparadis för dem som vill åka skidor, ha sex och bli höga, som den lokala polisen uttrycker det. Och droger finns det gott om, distribuerade av White Bull ( Tom Jackson) som ärvt reviret av sin far.

När Coxmans son hittas död, till synes av en heroinöverdos, är polisen därför allt annat än förvånad. Även Grace ( Laura Dern i en försvinnande liten roll) accepterar att hon inte kände sin son, medan Nels, övertygad om att hans son inte knarkade, väljer att ta saken i egna händer. Bokstavligen.

Hans jakt på den ansvariga sätter i gång en händelsekedja som snart inbegriper ett gängkrig mellan två knarkkungar, White Bull och rivalen Viking ( Tom Bateman), en excentrisk psykopat som avskyr sin exfru och raffinerat socker med samma intensitet.

Känslokallt våld

Humorn är simpel och upprepande (genomgående förväntas vi tycka att det är hysteriskt roligt att de kri- minella har smeknamn som Speedo och Santa) och våldet överdrivet och känslokallt. Moland försöker så ofta som möjligt sammanlänka dessa två spår för att skapa rå, svart humor, men stämningarna äter upp varandra. Våldet förtar det roliga och humorn förtar allvaret.

På papper är Neeson perfekt för rollen; det är trots allt en variation av den roll han egenhändigt kultiverat under de senaste tio åren, men här blir hans närvaro snarast en gimmick. Moland är för medveten om Neesons status och med glimten i ögat ger han oss ”precis vad vi vill ha”, en gest som undergräver originalkaraktärens udda och överraskande utveckling.

Att Neeson nyligen delat med sig av sina egna problematiska hämndfantasier sätter även det sin prägel på filmupplevelsen – vilket ju inte är filmens fel per se men de är svåra att separera – och jag kan faktiskt inte komma på någon orsak till att välja den här versionen i stället för originalet.