RSO till Jakobstad med pyrande eld
Eld, vatten, trä, vind, jord och metall i kinesisk, fransk och inhemsk tappning stod på programmet när RSO gav sin avskedskonsert inför turnén i västra Finland.
KONSERT/ KLASSISK MUSIK
Radions symfoniorkester
Dirigent Hannu Lintu. Solist Olli Mustonen, piano. Chen, Bartók, Raasakka, Debussy. Musikhuset 27.2.
■ Det är en lågmäld eld som pyr i Ville Raasakkas (f. 1977) uruppförda orkesterstycke Black cloud, under ground. Raasakka rör sig någonstans i gränslandet mellan impressionism och programmusik i verket som inspirerats av en gruvolycka i Centralia i Pennsylvania 1962. Tiotals miljoner dollar användes för att släcka elden, men elden brinner fortfarande i gruvan och så tros den göra i över tvåhundra år ännu. Trots att det är över sjuhundra grader i gruvan är Raasakkas uttryck på inget sätt explosivt eller rasande. Tvärtom ger verket ett dämpat intryck och kanske förnimmer lyssnaren mera den svarta röken som sipprar ut genom hål i marken än en het kärna.
Jag har redan länge beundrat Raasakkas kompositionskonst. Raasakka använder sig av en del okonventionella ljudkällor och instrument, men trots det finns här en alltid hörbar koppling till ”riktiga” världen, ”riktig” musik och ”riktiga” ljud. Framför allt blir instrumenten (bubbelplast och foliepapper) inga självändamål, utan berikar bara helheten. Stycket var kanske inte fängslande, men på många sätt fint med en tydlig dramaturgi och långt drivna, gedigna kvaliteter.
Mera Mustonen än Bartók
Olli Mustonen är en av dessa musiker som får allt han spelar att låta mera som honom själv än tonsättaren i fråga. En egen stil är för en konstnär en styrka och kan till och med utgöra en trumf. Trots att jag själv kanske inte alltid uppskattat Mustonens fjärilar i fingrarna eller överartikulerade framställning av melodistämman, uppskattar jag honom inte minst som en egenartad motkraft till likriktningen som genomsyrar stora delar av musiklivet.
Bartóks tredje pianokonsert, skriven på dödsbädden, är känd som hans mjukaste och mest frigjorda pianokonsert, men några mjuka linjer skönjdes knappt alls hos Mustonen. Jämfört med exempelvis Martha Argerichs inspelning från 1998 som i ett skede snurrade flitigt i skivspelaren är Mustonens tolkning vass, kantig och hoppig. Men med tanke på hans livliga artikulation av solostämman kunde fraseringen hos stråkarna gärna ha varit mera levande än jämntjock. Att Bartók överlag passar Mustonens temperament blev tydligast i den hetlevrade tredje satsen.
Kinesiska element
När RSO beger sig ut på turné till Jakobstad, Kauhajoki, Forssa och Lahtis (1–5 mars) står både Raasakkas och Bartóks stycken på programmet tillsammans med Brahms första symfoni. I Helsingfors hördes däremot två andra verk.
Kinesen Qugang Chen (f. 1951) har en så till vida intressant bakgrund att han som en av 26, bland flera tusen sökande, valdes in till Pekings centralkonservatorium 1977 innan han fortsatte sina studier i Frankrike. Inledande stycket Les cinq éléments (De fem elementen) har blivit hans mest spelade verk och när man hör det förstår man bra varför; dylika tiominutersverk passar ofta bra som uvertyrer på många stockkonservativa orkestrars program. Elementen som behandlas är de fem som man räknade med redan under Handyna- stin: vatten, trä, vind, jord, metall. När kinesiska traditioner sammanförs med västerländska blir intrycket lite synkronistiskt, men redan första satsen om vattnet är som en lyckad klangfärgskavalkad eller studie i hur många olika lyckade sätt det finns att skriva kinesiskt klingande musik för symfoniorkester.
Avslutande stycket, Debussys La Mer, gjordes i ett tacknämligt livligt tempo. Dirigentkollegan vid Stadsorkestern Susanna Mälkki hade kanske dirigerat just det här stycket med större känsla för finesserna, men det här var mera av en hela havet stormar-tolkning, som tidvis fick mig att tro att det var Wagner eller Bernstein som spelades.