❞ Det är solklart att vi gör något fel i Finland, fel fokus i träningen, fel upplägg, fel inställning, ända från juniornivå.

”Allt kan inte vara bara otur eller dåliga skidor.”

Vi slog ändå Japan. Det är något att ta med sig.

– Baksmälla, säger Riitta-Liisa Roponen då hon beskriver känslorna efter Finlands sämsta stafett under 2000-talet.

Bakom oss står norska kungen Harald och myser tillsammans med de norska damerna som precis blivit snuvade på guldmedaljerna av Sverige. Bredvid oss står hela Japans kvartett och ler mot mikrofonerna.

Någon hade kanske unnat den femfaldiga stafettmedaljören en vär- digare avslutning än så här. Senast Finland var så här dåligt i en stafett var tydligen 1999 i Ramsau, då Finland var elva, 3.38 bakom segrande Ryssland. Den här gången var tidsskillnaden 3.47,7, vilket delvis beror på det tunga föret.

Det är ändå en katastrof. Ett fiasko. Det skulle få kung Harald att springa och gömma sig om han varit från Finland. Jag skulle inte heller klandra chefstränaren Matti Haavisto om han försökt smyga ut från skidstadion, men han ställer sig tappert framför mikrofonerna.

– Laget underpresterade ordentligt. Jag är inte nöjd, säger han.

Norges landslagsledning gjorde en tavla då de valde Therese Johaug till ankare, men det spelar ingen roll i vilken ordning Finland hade skidat. Alla. Underpresterade. Totalt.

Kerttu Niskanen var snabbare än både Frida Karlsson och Natalia Neprjajeva strax före VM, men hennes förkylning och insats i tisdagens 10 km gav inte Haavisto något val. Mononen var given i laget.

Skidornas fel? Iivo Niskanen hade usla skidor i onsdagens 15 km men skidade till brons. Det är världsklass. Jag tror inte någon hade perfekta skidor i damernas stafett, det var svårt före och många såg ut att ha bakhala skidor i uppförsbackarna under de klassiska sträckorna. I tungt före känns det förstås lätt som att skidorna är värdelösa.

Det var närmare femton grader varmt under torsdagen och föret ändrade snabbt – precis som nästan varje dag hittills. Svårt att säga varför finländarna i så fall inte lärt sig att läsa vädret bättre ännu – damerna har bara en start kvar. Vädret lär dock slå om till helgen.

Stafettfiaskot är förstås en reflektion av hela säsongen: Krista Pärmäkoski är den enda som varit i närheten av världstäten före Niskanens skräll i Cogne. Även hon har för det mesta legat kring placeringarna 5–6 i världscupen. Dam-

landslagets nivå är sämre än på många år.

Jag har all respekt för Roponen, men visst är det lite oroväckande att hon fortfarande inte ens var ifrågasatt i damernas stafett. Hon är 40. I Sveriges lag gjorde Frida Karlsson, 19, sin VM-debut, Ebba Andersson, 22, skötte redan sin sträcka med en viss rutin, och Stina Nilsson, 25, stod för en perfekt avslutning. Det är solklart att vi gör något fel i Finland, fel fokus i träningen, fel upplägg, fel inställning, ända från juniornivå.

VM-stafetten var ändå ett bottennapp med tanke på att Finland faktiskt var trea i båda stafetterna i världscupen i vinter. Det var nätt och jämnt att Finland lyckades hålla länder som Italien, Frankrike och Slovenien bakom sig.

Finlands VM har varit en total missräkning än så länge. Målsättningen var fyra fem medaljer, men ingenting har gått Finlands väg i Seefeld. Allt kan inte vara bara otur eller dåliga skidor.

Finns en medaljchans kvar. Pärmäkoski och 30 km fritt på lördag. Vallningen spelar lite mindre roll i skate, men skidornas profil och struktur kan utgöra skillnaden mellan medalj och sjätte plats.