Alice i snurrig drömvärld
Stella Laine spelar en cool och sympatisk Alice på Unga Teatern.
Det är soligt sen-sjuttiotal med gulbruna ränder, breda byxben, kråsskjortor, långhåriga morbröder som filosoferar dagarna i ända och en pappa som är sysselsatt med någon obegriplig kommitté för rättvisa.
Här placerar Paul Olin sin version av Alice i Underlandet och det blir proggigt som attan, men också en lyckad iscensättning av Lewis Carrolls älskade barnboksklassiker från 1865. Att Anna Simberg, skrivit en ny ”vardagsrealistisk” prolog till berättelsen, har inte förtagit något av magin i Lewis Carrolls märkliga värld. Tvärtom framstår ju sjuttiotalet som nästan lika underligt!
Men det är scenografen Janne Siltavuori som förtjänar den största elogen. Han har inte bara skapat en skojig drömvärld, utan också gjort den dynamisk och levande genom schackrutor och geometriska synvillor. Nästan alla specialeffekter görs dessutom med ”gammalmodiga” teaterknep, vilket visar sig vara ett både charmigt och fungerande grepp. Trovärdigt både växer och krymper Stella Laines rufsiga och kavata Alice på Lillklobbs scen.
Siltavuoris kostymer följer samma sjuttiotalsanda med sunk, brunmurr och glansiga syntetmaterial. Här finns hippier, punkare, en discokung och en och annan New wave-aktig figur.
Sam Huber har i sin tur försett föreställningen med ett bullrigt och bångstyrigt soundtrack bestående av psykedelisk rockmusik med inslag av Abba, Kate Bush och skrällande kastruller.
Barn i vuxenvärld
Stella Laine är både en cool och sympatisk ställföreträdare för barnpubliken. I Unga Teaterns uppsättning kan man läsa in en tydlig frustration över att vara barn i en vuxenvärld, dessutom bland vuxna som oftast är mycket barnsligare än barnen. Växandet och krympandet har en mångsidig symbolik. Bland annat illustrerar det känslan av att jämt ha ”fel” ålder, att vara för liten för att göra någonting roligt och för stor för att klaga.
Lewis Carrolls knasiga värld kan läsas som en surrealistisk dröm utan någon logik eller som något mer pårökt och hallucinatoriskt ... För den vuxna publiken framstår Alex Holmlunds karismatiskt smilande katt som en riktig skummis, liksom Sam Hubers giftgröna kålmask, en slö synthare som bjuder Alice på svamp. Den fnissige Hattmakaren (Holmlund) och den slitne Marsharen (en underbar Frank Skog!) har i sin tur tveklöst ”druckit te” alldeles för länge.
Att föreställningen landar på två timmar och tio minuter inklusive paus, känns väl långt för en barnföreställning och visst finns här överflödigt material. Men i övrigt lyckas Unga Teatern göra en självständig tolkning av Alice i Underlandet som är konstnärligt genomtänkt, varm, rolig och medryckande.