Ångest och hopp
Kunskap som kräver handling är obekväm, framför allt om den påverkar det liv du har vant dig vid.
Två planeter på sina banor ute i kosmos träffas igen efter en lång tid. De vinkar glatt till varandra. – Vad roligt att se dig! – Ja, verkligen, det var länge sen! Hur är det? – Nja, lite skraltigt, ärligt sagt … Jag har … (viskar) Homo sapiens.
– Autsch … skitjobbigt … men det går om!
Den vitsen hörde jag i en teaterföreställning i Tyskland för 20 år sen. Redan då visste vi, och hade länge vetat, vartåt det barkar. Ändå blev först 2018 året då medvetenheten om klimatkrisen sägs ha briserat. Det var året då ordet ”flygskam” kom med på nyordlistan, det var året med den långa heta sommaren, som först var skön och sedan blev en mardröm och ett krux till i raden av extremväder. Sen kom IPPCrapporten som bekräftade det vi vet, men som gav allting en tidsram: Vill vi undvika att klimatet skenar i väg och att upphettningen accelererar och blir irreversibel måste vi handla nu, inte i morgon, utan nu. Förstod du? Nu.
Men så här veckan efter sportlovet med alla uppdateringar på sociala medier från fjärran länder, undrar jag var medvetenheten blev av?
Att avstå från uppnådda rättigheter är svårt och om en tvingas till det, väcker det ilska och aggression. Det får tyvärr också en av vår tids största hjältinnor, Greta Thunberg, känna av. Trots att hennes budskap är enkelt: ”Lyssna på vetenskapen! Tro på vad ni hör. Ta in det, och handla därefter.” Hon är inte bulvan för en politisk rörelse, hon är ett högintelligent barn som orädd vågar peka på kejsaren utan kläder.
Men kunskap som kräver handling är obekväm, framför allt om den påverkar det liv du har vant dig vid. Det är lättare att vända bort blicken och slå dövörat till. Eller att förminska angelägenheten i Gretas budskap genom att ifrågasätta hennes källor. Eller att i bästa välmening anse att barn inte ska behöva känna klimatångest. Men vad är mer ångestfyllt än vuxna som mitt under en pågående kris försöker förminska det som sker?
”Lilla vän, den där eldsvådan är inte på riktigt, den är bara något som dumma människor inbillar sig och vill att du ska tro på. Men allt är bra, ska du se, och om det ser ut att det är vårt hus som brinner så är det ju inte så farligt, för grannens brinner ännu mera! Vi har det så bra och nu går vi och shoppar.” Detta om något ger ångest.
Det som däremot kan lindra ångesten är att kavla upp ärmarna, ta fram hinkarna och tillsammans försöka släcka elden. Lita på att vi fixar det. Gemensam handling tröstar och är i sig ett uttryck för hopp. Om vi i stället grälar om huruvida brasan faktiskt är tillräckligt stor för att släckas, kommer vi ingenvart. Att agera ökar dessutom oddsen att vi lyckas förhindra katastrofen.
Och, apropå ångest, presenterar familjen Ernman/Thunberg en intressant tanke i sin bok Scener ur hjärtat: Det att psykisk ohälsa, utmattning och ensamhet är allt vanligare i vår tid, är ett symtom på samma ohållbara livsstil som ligger bakom den accelererande klimatkrisen. Och det är ju logiskt, vi är en del av livet på den här planeten. Om planeten mår illa, gör vi det också.