Från hjälteepos till tjatsex
Kalevaladagen firades med monologen Kalevala på trekvart och erotiska folkvisor från Svenskfinland.
SCEN/MUSIK Anders Larsson: Kalevala för lata. Folk Utan Dräkt. Lilla Teatern 28.2.
Det var en trevlig helhet Lilla Teatern bjöd på Kalevaladagen till ära, med berättande i både monologoch sångform. Dagen till ära levandegjorde Anders Larsson Finlands nationalepos på ledig svenska i monologpremiären Kalevala på trekvart, baserad på 20-årsjubilerande boken Kalevala för lata. Dylika insatser är ytterst välkomna, alltför många finlandssvenskar och nordbor har inte ett speciellt nära förhållande till verket ifråga, som ändå spelat en viktig roll för det finländska identitetsbygget.
Larsson har ett bra grepp om sitt material. Han berättar livligt och med glimten i ögat, ibland mer framhävande roliga rim och lekande med versmåttsrytmer. Emellanåt sprutar texten fram lite väl snabbt och otydligt, men för det mesta sitter framförandet utmärkt. Greppet om språket är fräscht och tar ner eposet på jorden, från det rätt gåtfulla originalspråket landar vi nära toppensnäckor, pubertet och äktenskapsförord. Humorn är förstås närvarande hela tiden.
Vad gäller helheten är det spännande att se vilka bitar som finns med och ägnas mest uppmärksamhet samt åsnebryggorna mellan dem.
Kullervos historia får rätt mycket utrymme, även om Larsson här kraschlandar lite otydligt på slutet. Lemminkäinens charm är påtaglig, medan det känns rätt uppfriskande att hasta förbi hans ikoniska äventyr i dödsriket. Jag smälter inför bilden av Väinämöinen som framgångsrik sångartist med schlagerlycka, för att inte tala om gäddbensspelevink. Själv skulle jag kanske överväga att lämna bort Kullervo och i stället smida en ännu tydligare helhet kring färre gestalter.
Erotiken till heders
Duon Folk Utan Dräkt (vilket genialt namn!) har väckt glädjande stor uppmärksamhet med sina erotiska visor från den finlandssvenska folkmusikskatten. Ämnet ligger i tiden i hela Norden just nu. Erotiska visor finns i de flesta kulturer så hemskt förvånande är det ju inte att de finns också i Svenskfinland – orsaken till att de fallit i glömska har väl att göra med att begreppet folkmusik skapades på 1800-talet som en delvis idealiserad genre utifrån allmogekultur. Överlag har också musikens roll i samhället förändrats – vi samlas sällan för att sjunga tillsammans, en situation där erotiska visor förr förekommit.
Drängen söker sig till pigan och fålen till gyttjepölen, medan skomakaren slår kuken gul och blå. Folk Utan Dräkt handlar ändå inte enbart om snuskvisor utan om att föra fram en mer positiv syn på (kvinno)kroppen och njutningen. Victoria Lindqvist och Linda Sundberg bjuder friskt på sig själva.
Arrangemanget för bara två sångröster är rätt naket, emellanåt snubblar rösterna nog lite och klingar inte riktigt så rent man skulle önska. Allra bäst gillar jag de sjungna dialogerna då bägge får färglägga sången mer individuellt. Lindqvist trakterar också en rad instrument, sällan har jag hört två skedar skapa en så bra enkel groove. Det man förlorar i musikalisk finess vinner man i varmt och avväpnande framförande.