Balanserad bild av doldisen Kupka
Balansen mellan konsthistorisk bildning och en helgjuten utställning är sällsynt lyckad i retrospektiven över Kupka på Ateneum.
Alla goda ting är tre. I alla fall när det gäller retrospektiven över den tjeckiske konstnären František Kupka (18711957) på Ateneum, som nu visas för tredje och sista gången efter en Europaturné som tidigare besökt Prag och Paris. I båda dessa länder torde Kupka vara betydligt mer känd än här hos oss: han studerade vid konstakademin i Prag och var bosatt i Frankrike största delen av sitt vuxna liv. Många av den stora utställningens verk är dessutom ur tjeckiska eller franska samlingar, och alltså nya på ett helt annat sätt för denna tredje publik än för de två föregående.
Ateneum har även tidigare introducerat denna sorts doldisar med fina resultat – den härliga Alice Neel-utställningen år 2016 kan nämnas som exempel. Även i Kupkaretrospektiven blir balansen mellan konsthistorisk bildning och helgjuten utställning lyckad. Här finns inga utsvävningar, bara ett stort men ändå tajt urval verk presenterade kronologiskt med relevant information insprängd på sina ställen. Man är inte ute efter att måla upp något eggande narrativ om Kupka, hans liv är inte omvandlat till en klassisk berättelse med dramatiska kurvor. Målningarna får tala för sig själv. Det är skönt och välkommet.
Vägen mot abstraktion
Kupkas långa konstnärskap kan indelas i tre faser: efter en figurativ början förflyttade han sig under 1900-talets första decennium allt mer mot det begreppsmässiga och konstruerade för att från 1920-talet totalt hänge sig abstraktion. Retrospektiven på Ateneum inleds med mycket vanliga och föga experimentella självporträtt och tassar sedan försiktigt mot ett allt mer eget uttryckssätt, från burleska men realistiska målningar till nästan fauvistisk expressionism och sedan slutligen till abstraktion som sakta blir allt mer kantig och avskalad.
Som sig bör i en stor retrospektiv har man i presentationen av den tidiga karriären satsat på att visa få och utvalda verk med speciell relevans för helheten. Därmed inleds utställningen med flera stora och iögonfallande målningar som representerar en mängd olika grepp som Kupka försökt sig på. Det finns en stor dos plump humor och medveten sunkighet i flera av dessa verk, men gemensamt för dem är Kupkas känsla för färger och sublima för- måga att gestalta solljus. Verk som Höstsol (1906) eller Epona-Ballade, les Joies (1900) må innehålla nakna kvinnor, men det är solens ljus över kropparna som fångar uppmärksamheten och stjäl showen.
Parisiska sexarbetare
Den kontroll som Kupka hade över ljuset får inte komma till tals på samma uppenbara sätt i hans senare
■ verk, men färgerna förkovrar sig konstnären i desto mer. En av utställningens höjdpunkter är serien Gigolettes (1908-1910) i vilka parisiska sexarbetare avbildas i fantastiska färger: idel flammande läppstift, hårt rougepudrade kinder, bleka ansikten, dunkla bakgrunder.
Ändå är verken inte parodiska eller förfulande, tvärtom. Arkaisk (1910) visar en amason i total kontroll, skridandes genom stadens dunkel i pistagegröna högklackade skor och lång matchande scarf. Som namnet antyder hämtade Kupka inspiration från den kanske stelaste konststilen i antikens Grekland, och resultatet är magnetiskt. Även de mjukare och mer intima familjebilderna från samma tidsperiod är fulla av färgkombinationer som får hjärtat att slå ett extra slag.
Sprallig och uppspelt
Skillnaden mellan Kupkas tidiga och sena verk är enorm, och som tur är har man i utställningen lyckats få med det viktiga övergångsverket Pianotangenter, sjö från 1909. I målningen får det figurativa och det abstrakta samexistera, och den blir ett nyckelverk som får Kupkas evolution att kännas helt logisk. Pianotangenter, sjö är en konkret bild av en konstnärlig brytningspunkt, ett slags farväl till avbildandet av den mänskliga formen som Kupka i detta skede tycks ha varit färdig med. Målningen är sprallig och uppspelt, den är skapad med klar entusiasm över abstraktionens möjligheter. Samma känsla av upptäcktsglädje finns i Kupkas abstrakta verk under en lång tid: han går från färglära och mjuka former till maskinism och klossar. Det är ändå inte fråga om en konstnär som slaviskt följer trender, utan om någon som utforskar och är nyfiken, som vägrar fastna.
Kupkas många intressen vittnar om denna vilja att utvecklas: han inspirerades av musik, av färgteori, av arkitektur, av mytologi. Betraktaren behöver inte utställningstexterna för att lära sig detta, utan det förmedlas starkt i verken. Bilden av konstnären som en person med tankar och engagemang även utanför konsten låter kanske inte som något radikalt, men det är inte alltid den framkommer i stora retrospektiv. I presentationen av František Kupka har man undvikit att konstruera storslagna narrativ och lyckats visa en mer mänsklig och mångfacetterad bild av konstnären.