Stark succé med Tjechov
Körsbärsträdgården i regi av Lauri Maijala placerar Helsingfors Stadsteater i en ny klass.
TEATER
Kirsikkatarha.
Text: Anton Tjechov. Översättning: Martti Anhava. Regi: Lauri Maijala. Musik: Lauri Porra. Dräkter: Tiina Kaukanen. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Kai Poutanen. Maskering, hår: Jaana Nykänen. Dramaturg: Merja Turunen. På scenen: Heidi Herala, Emilia Sinisalo, Sonja Kuittinen, Aino Seppo, Sanna Majuri, Unto Nuora, Kari Mattila, Chike Ohanwe, Eero Saarinen, Heikk Rantra, Jouko Klemettilä, Tommi Eronen, Seppo Maijala, Niilo Vasama. Premiär på Helsingfors Stadsteaters stora scen 28.2.
Helsingfors Stadsteater gjorde en lyckad rekrytering då de anställde regissören Lauri Maijala (f. 1986) för två år från och med januari detta år. Anton Tjechovs sista pjäs Körbärsträdgården (Kirsikkatarha i den finska översättningen av Martti Anhava från 1999) har i hans händer blivit en föreställning som helt klart är det bästa jag sett i huset vid Tokoistranden.
Pjäsen, som Tjechov själv beskrev som en komedi med farsartade drag men som sedan Stanislavskijs uruppsättning i Moskva 1904 snarare tolkats som en tragedi, är en frodig skildring av de sociala förändringarna Ryssland i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Överklassen förlorar successivt ställning och privilegier efter att slaveriet förbjudits och det livegna tjänstefolket fått frihet, men så som huvudpersonen Ranevskaja, lever den kvar i det förflutna.
Ranevskaja, urstarkt tolkad av Heidi Herala (för övrigt Maijalas mor; också fadern Seppo Maijala gör en fin roll) återvänder i början av pjäsen från Paris, dit hon flyttat sedan hennes son drunknat som sjuåring. Den starkt skuldbelagda familjegården och den berömda körsbärsträdgården ska auktioneras ut i slutet av sommaren. Lopahin (Chike Ohanwe), den nyrika sonen till en före detta slav, kommer med en idé för att rädda gården.
Han föreslår att marken ska delas upp i tomter och hyras ut åt stadsbor som vill bygga sommarstuga. Körsbärsträden skulle få stryka på foten, dessvärre, precis som det gamla huset. Ranevskaja och resten av den nostalgiska, verklighetsfrånvända familjen vägrar blankt, ignorerar hela auktionshotet och lever på skuld. Slutligen går det som man kan ana; ja, det är en tragedi för aristokratin, men ett segertåg för de före detta underkuvade.
Olycklig kärlek
Körsbärsträdgården vore inte en rysk klassiker om det inte fanns olycklig kärlek. Sanna Majuris Dunjasa uttrycker den mest storstilat, medan adoptivdottern och hushållets de facto överhuvud Varja (Emilia Sinisalo) har en motsatt, stram och bitter, hållning. Så är också hennes hjärtas utvalda just Lopahin, och lojalitetskonflikten stor. Dessutom får han inte ändan ur vagnen då det gäller att fria.
Det finns en rad mindre, utomordentliga, roller, som den eviga studenten med sina agiterande monologer (Tommi Eronen), den mycket gamla trogna betjänten (Maijala den äldre) och den arroganta unga dito (Heikki Ranta). Myllret på scenen är mer eller mindre konstant, men intrycket är inte ett av kaos utan av tydlig regikontroll.
Ju längre tragedin lider, desto mer imponerad blir jag, både av skådespelarna, av Maijalas tolkning och av det sceniska och visuella. För att inte tala om den fantastiska stråkkvartetten (komposition av Lauri Porra) som gör entré mot slutet av andra akten. Vilken känsla!
Det här är det åttonde samarbetet mellan Maijala och scenografen Janne Vasama, och det är tydligt att de delar visioner om estetiskt tycke. Helheten kunde inte fungera bättre. Medan den första scenbilden är överdådig och tar en lång stund att ta in – de nedfallna kristallkronorna i vilka de växer blommande körsbärsträd är geniala – blir scenen mer avskalad i takt med familjens fall. Den döde sonens närvaro är konstant, och inte minst den svajande graven som ingen ser visar hur det förflutna spökar. Ett par gånger för mycket rullas de stora väggarna dock fram och tillbaka,
Det finns många scener som får mig att dra efter andan: så snyggt! Den hysteriska auktionsförrättaren, klädd i röd kostym och den efterföljande translika dansen, för tankarna till David Lynch. Diskokula och ballonger låter kanske malplacerat, men jag gillar dem skarpt. Dräkterna av Tiina Kaukanen blandar på ett fungerande sätt stilar och tidsperioder för att markera klasskillnader.
Det enda jag har svårt att veta hur jag ska relatera till är det faktum att den enda icke-vita skådespelaren spelar son till en slav. Det är garanterat inte en slump, men hur ska vi tolka det? Visserligen blir han den som får sista ordet och går ur dramat som vinnare, men valet är ändå inte okomplicerat.
I och med Maijalas Körsbärsträdgården är vi för tillfället i Helsingfors bortskämda med två starka Tjechovtolkningar; Paavo WesterbergsTre systrar på Nationalteatern spelar ännu hela våren.