Varför så konventionellt?
■ Den 8 februari släpptes Release Me, Darudes första bidrag av tre som vi har att välja mellan i kväll då Finlands Eurovisionsbidrag ska utses. Artisten är ju liksom i fjol redan klar, och specialinbjuden av Yle; det blev Darude som behövde en sångare eftersom instrumentella bidrag inte är tillåtna i Eurovision, och därför är hans bidrag feat. Sebastian Rejman.
Nej, nej, nej! Absolut inte! var min spontana reaktion på Release me som framstod som blek och menlös eurovisionsstandardvara. Därefter följde ett litet plagiatgate då låten jämfördes med Agnes låt med samma namn – beskyllningar som snart avskrevs.
Det var kanske det svagaste bidraget som släpptes först, kunde man tänka (även om det inte var så i fjol då vinnarlåten Monsters var det första bidraget som Saara Aalto släppte).
Den 15 februari släpptes så Superman, som var rätt annorlunda. En nästan barnsligt enkel maffigt producerad klubbdänga om att se upp till en hjälte (vilket öppnar för olika tolkningar av låten). Låten var kanske inte helt hundra, men onekligen lätt att minnas och med viss krok. Betydligt färgstarkare än den första, definitivt.
Här började man hoppas på en upptrappande dramaturgi, att det tredje bidraget som kom förra fredagen skulle bli kulminationen som slog huvudet på spiken till allmänt jubel och framtidshopp. Icke. Look Away var förvisso ännu ett bidrag med klubbigt Darude-ös, och därtill en världsförbättrarlåt som bekymrade sig över tillståndet i världen. Men blekare och otydligare än Superman, som därmed framstår som den mest omedelbara låten som sätter sig bäst av de tre.
Gissningsvis är det ändå inte Superman som vinner; det är en låt med den enkla naivitet över sig som folk älskar att hata. Mer troligt är att vinnarlåten heter Look Away, en låt som det inte är helt lätt att entusiasmeras över, men låt oss sätta hoppet till ett vettigt scennummer. Man kommer nämligen en bra bit i Eurovisionen på en enkel men effektfull scenidé som bär numret.
Det är alltså med en bismak av besvikelse man tagit del av dessa bidrag. Varför så konventionellt? Varför så eurovisionifierat? Varför inte bara odla sin särart, köra sin grej, vara utstickande med något coolt och snyggt och maskinellt? Än sen att det kanske är smalt eller introvert? Varför togs inte tillfället i akt att tänja på gränserna för hur ett eurovisionsbidrag kan låta? Att försöka passa in och vara som alla andra brukar inte löna sig i den här tävlingen, tvärtom. Yle TV2 förfest 20.00, showtime 21.00
■