En energisk Sylvia
John Neumeiers nytolkning av baletten Sylvia är fräsch och övertygande.
Abigail Sheppard dansar titelrollen i John Neumeiers nytolkning av Sylvia, nu aktuell på Nationalbaletten.
DANS
Nationalbaletten: Sylvia.
Koreografi: John Neumeier. Musik. Léo Delibes. Scenografi och kostymer: Yannis Kokkos. Ljusdesign: John Neumeier. Dirigent: Garret Keast. Dans: Abigail Sheppard, Atte Kilpinen, Rebecca King, Johan Pakkanen, Michal Krcmár och övriga dansare ur balettens ensemble.
Det är väldigt länge sedan jag lämnat en balettpremiär på Nationaloperan i ett tillstånd av eufori, starkt medveten om att jag just tagit del av någonting form-, uttrycks- och tolkningsmässigt alldeles speciellt. Med John Neumeier, en av den internationella balettkonstens definitiva portalfigurer i vår tid som koreograf, sitter baletten givetvis i sig med trumf på hand. Men nog är just hans drygt tjugo år gamla nytolkning av Sylvia ett utomordentligt val, som dessutom nu får solister, ensemble och orkester att prestera sitt allra bästa.
Neumeiers Sylvia är ett helhetskonstverk i vår tid med stark medvetenhet om traditioner inom såväl dans-, konst- som kulturhistoria. Spektret och djupet, som omger den dramatiskt understrukna handlingen, i en tolkning, som genomgående är fräsch, realistisk och övertygande, skapar både distinkta kontraster och integritet. Den stiliserade men expressivt och symboliskt laddade scenbilden, i scenografi och kostymer av Yannis Kokkos, följer exakt samma principer. Den anspelar på ett mytologiskt kulturarv eller förflutet, lika otvunget som på en identitetsoch kontaktsökande människa av vår tid.
Det som dramaturgiskt och koreografiskt binder ihop det hela är Léo Delibes senromantiska och wagnerianska musik från 1876, avsedd att karaktärisera roller och befrämja handlingen, inte att ackompanjera dansnummer. I sig ett avgörande steg i den då spirande idén om helhetskonstverk. Neumeiers koreografiska grepp med sin flytande legering av neoklassisk balett, modern dans och samtida dans, och med sitt bärande berättande i och via själva dansen, får musiken att både sitta väl och kännas fräsch. Till detta bidrar operaorkesterns utsökta tolkning under ledning av Garrett Keast.
Det sägs att hela baletten hade fallit i glömska om det inte var för musiken. Neumeiers nytolkning från 1997 har följts upp av några andra.
Dessutom lever Fredrick Ashtons version från 1952 och en äldre version i den ryska balettkulturen vidare. På balettscenen är Sylvias pizzicatovariaton mest känd. Har man sett den, ser man Neumeiers applicering av just den musiken på det laddade återseendet i en duett mellan Sylvia och Aminta, med ett speciellt intresse.
Jag har tidigare sett Neumeiers Sylvia enbart på film. Visst är det något alldeles speciellt att se exempelvis Parisoperans etablerade stjärndansare i huvudrollerna. Mot den bakgrunden känns det inledningsvis som ett väldigt djärvt val att här ge de framträdande mansrollerna åt två relativt oerfarna dansare, Atte Kilpinen och Johan Pakkanen. Det vågade valet visar sig dock redan i första akten vara synnerligen lyckat och definitivt bidra till hela tolkningens slagkraft. Neumeier har valt att skildra Sylvia i övergångsskedet mellan pubertet och mognad. I det avseendet sitter de unga huvudrollsinnehavarna med sin iver, sitt vågade grepp och sitt samspel mitt i prick.
Abigail Sheppard i titelrollen är fräsch, energisk och tuff i de inledande amazonscenerna, som anspelar på verkets ursprung och uppspelshistoria. Tillsammans med auktoritativa Diana, lika expressivt som övertygande tolkad av Rebecca King, och gruppen av nio jaktnymfer med pilbågar, skapas mot aktens slut ett klimax, som kan ses ett slags parafras på Myrthas och wilierna obeveklighet och hämndlystnad i Giselle. Johan Pakkanen dansar luftigt, rent och flytande i sina tre roller eller skepnader – Amor, Thyrsis och Orion.
En ung sensation
Kvällens och föreställningens verkliga sensation är purunga Atte Kilpinen i rollen som Aminta. Hans grepp är rättframt utan överdrifter, sårbart men samtidigt starkt och han har en öppenhet och hängivenhet som bär, sticker ut och imponerar från första början till slut. Prestationer av den här kalibern ser vi ytterst sällan. Jag kommer på mig med att dra en parallell till unga Tero Saarinen över trettio år tidigare.
Med detta toppgarde i fokus flyter två akter och tre scener med sina montagelikt sammanflätade episoder förvånansvärt snabbt. Den första akten som tydligast tar avstamp i det mytologiska, övergår i den stilfulla balscenens kyliga och tillsynes hopplösa kontaktsökande. I den avslutande vinterakten kulminerar dramat, men på ett mångtydigt och för olika tolkningar öppet sätt. Kontrasten mellan kulturarv och samtid går som en medvetet och noga avvägt sammanflätad röd tråd genom alla tre. De fina tolkningarna ger helheten det slutliga lyftet.