Samvetet kan inte outsourcas
Vi outsourcar vårt minne till datorer och smarttelefoner. Och vi outsourcar vårt samvete till marknadskrafter och politiker.
När biskop Björn Vikström tilldelades Folktingets Samvetspris på svenska dagen i fjol sade han att han naturligtvis är tacksam för priset, men att samvetet inte kan outsourcas. Det är en klok insikt som har konsekvenser för det mesta i vårt samhälle.
Outsourcing, eller utlokalisering, är det som har fört vårt samhälle dit där det är i dag. Idén om arbetsfördelning för att öka effektiviteten framfördes redan på 1700-talet av Adam Smith i boken ”Wealth of Nations”. Jag gör vad jag är bra på, och du gör det du är bra på, vi bedriver handel med vår kunskap.
I dag gör vi affärer mellan ekonomier och länder, vi utlokaliserar produktion och tjänster till billigare länder – någon annan producerar, vi konsumerar. Men utlokaliseringen sträcker sig längre än till den klassiska arbetsfördelningen. Bankerna outsourcar sina risker, om systemet kraschar är det någon annans problem. Vi outsourcar vårt minne till datorer och smarttelefoner. Och vi outsourcar vårt samvete till marknadskrafter och politiker.
Vi litar på att marknaden är klok och väljer rätt, och vi litar på att politikerna tar konsekvenserna av våra val. Det verkar fungera – åtminstone ett tag.
Men nu har problem börjat uppdagas, problem som marknadskrafterna eller staten inte kan lösa. För när vi delegerar samvetet till någon annan, förtränger vi något fundamentalt i oss själva – omtanken om andra som är grunden för en gemensam identitet, ett gemensamt samhälle. För hur vårt rationella jag än tror på marknadens kraft att välja rätt kan samvetet inte utlokaliseras, det kan bara tystas för en stund, vårt samvete hänger med oss i alla våra val, i alla våra handlingar, i alla våra beslut.
Vi är villrådiga, vi har svårt att förstå att det kan finnas något som vi vill göra, vi har råd att göra, vi har laglig rätt att göra, men som vi trots allt inte borde göra för att det är orättvist, illojalt eller skadar framtidens samhälle. Vi vet det, vårt samvete säger det, men vi vet inte hur vi ska handskas med det.
Vi skapar rationaliseringar som tystar ner samvetet, som att ”alla andra gör det”, ”jag bara jobbar här, det är inte mitt ansvar”, eller ”det spelar ingen roll vad lilla jag gör i det stora hela”. När vi tystar ner samvetet, delegerar ansvaret, och säger ”någon annan fixar det här” skapar vi förväntningar som är omöjliga att uppfylla. Och när förväntningarna inte uppfylls blir vi besvikna, rädda, kanske bittra.
Men om vi lyssnar på samvetet, vad händer då? Vi bryter rationaliseringarna som hindrar oss från att handla enligt vår inre röst – det är jag som handlar, det är jag som säger, det är jag som bär ansvaret. Jag börjar se skillnaden mellan värde och pris, jag börjar förstå att jag är mycket mer än bara en konsument eller en röst i ett val, att min identitet inte begränsas till vad jag förtjänar eller äger. Det är då jag börjar se samhället mer som ett hem, mindre som ett hotell, och återtar beslutsrätten över mitt samvete.