Hurra för humaniora!
Humanioras ställning stärks när det behövs hjälp att tolka de stora samhällsförändringarna som klimathot, robotar och algoritmer. Men såväl innehåll som förpackning måste anpassas till hur världen ser ut i dag.
Sällan har väl världen stått inför så stora utmaningar som i dessa dagar. AI, robotar och algoritmer utmanar traditionella lösningar i nästan alla verksamheter, klimatångesten sprider sig i takt med skogsbränder, översvämningar och värmerekord, geopolitiken förändras i grunden när USA abdikerar från rollen som demokratins och den liberala världsordningens försvarare, till förmån för det betydligt mer insulära ”America First”, medan totalitära eller auktoritära stater som Kina och Ryssland passar på att flytta fram sina positioner.
Trots att det till stor del är ekonomer, teknologer och naturvetare som bidragit till den uppkomna situationen är det ändå dessa grupper som fortfarande tillfrågas i diskussionerna om människans framtid och den hållbara utvecklingens gränser. Ytterst sällan söker man svaren på dessa frågor i humaniora, fastän det är humanistiska kompetenser som kritiskt tänkande, samt social- och interkulturell förmåga som skulle behövas.
Frågan är om vi står inför ett skifte, när det teknokratiska, rationalitetshyllande mätbarhetssamhället verkar ha nått vägs ände. Det tror åtminstone de svenska professorerna Anders Ekström och Sverker Sörlin, som för ett par år sedan gav ut boken ”Alltings mått – humanistisk kunskap i framtidens samhälle”. Författarna menar att utan humanistisk kunskap kan vi inte hantera framtidens utmaningar och bygga mänskliga samhällen. Den stora utmaningen blir att hantera klimatfrågan.
Här har ekonomer, naturvetare och andra experter, inte minst i FN:s klimatpanel, länge varnat för konsekvenserna om jordens temperatur skulle stiga mer än 1,5–2 grader, och även presenterat ett antal rationella lösningar. Ändå händer nästan ingenting. Här skulle det behövas ett humanistiskt perspektiv, som diskuterar moral och filosofi, resonerar om individens ansvar utöver att ta hand om sig själv, sätter dagens situation i relation till den historiska utvecklingen och så vidare.
En av Finlands kanske största filosofer och humanister, Georg Henrik von Wright, var inne på samma linje, långt innan klimatångest blivit ett vardagsbegrepp. Redan på 1950- och 1960-talen skrev han essäer som kritiserade människans övertro på att bemästra jorden med teknik man själv skapat och menade att terrorism och miljöförstöring var de två största hoten mot mänskligheten. von Wright beskrev sig själv som humanist och menade att varje tidsålder måste på nytt besvara frågan vad humanism är, utifrån de förutsättningar som gäller vid det tillfället.
Så nu, drygt ett halvt sekel senare, är det hög tid att ställa sig frågan vad humanism är och hur humaniora kan bidra till ett bättre samhälle 2019. Här kan man få draghjälp från ett minst sagt oväntat håll – FAANG. Den bokstavskombinationen står för Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google, det vill säga de stora globala teknikjättarna, som alla, på olika sätt, arbetar med AI, artificiell intelligens. Samtliga företag, plus andra teknikföretag som Microsoft, verkar ha dragit samma slutsats nämligen att enda sättet att få AI att lyfta är att förse tekniken med ett humanistiskt perspektiv. Den uppkopplade värld vi lever i längtar efter att humaniora ska tolka vad som händer – inte efter ingenjörer, produktutvecklare och webbdesigners som erbjuder ännu fler digitala produkter och tjänster, långt innan vi hunnit vare sig förstå eller tröttna på dem vi redan har.
Men FAANG-bolagen kan inte vänta på denna tolkning, utan arbetar oförtrutet vidare med nya AI-applikationer, fast med mänskliga drag. Så till exempel beskriver en designer hos Apple deras AI-assistent, Siri, som en AI-tjänst som är skapad för ett möta mänskliga behov genom ett sömlöst samarbete med användaren. Microsofts vd går längre och menar att humanfokuserad AI kan skapa en bättre värld. Googles chef för AI-forskningen har en delvis annorlunda infallsvinkel och konstaterar att deras arbete i allt större utsträckning innebär samarbete med experter från andra forskningsfält och då inte minst humaniora.
Slutsatsen blir att de två kanske största utmaningarna vi människor står inför i dag – kampen mot klimathotet och hanteringen av den digitala transformationen – båda behöver ett allt större inslag av humaniora, för att kunna utvecklas optimalt. Men frågan är om denna insikt automatiskt innebär en renässans för humaniora?
Knappast. För även om ”human” och ”humanism” håller på att bli värdeladdade modeord i it-branschen förväntar sig omvärlden fortfarande att humaniora ska kunna matcha kravet på mätbar samhällsnytta. I antologin ”Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter”, som också har ett par år på nacken, skriver en av författarna att det pågår en mobbning av humaniora i allmänhet och den humanistiska universitetsutbildningen i synnerhet, åtminstone på de svenska lärosätena. Frågan är om situationen är något gynnsammare i von Wrights hemland, där filosofi och humanism verkar ha en starkare position?
Ändå talar omvärldsutvecklingen för humaniora, när samhället måste gå från ord till handling när det gäller klimatomställningen, samtidigt som behovet av att tolka vad som händer blir allt större i en vardag som befolkas av algoritmer och robotar.
Insikten växer att teknik och naturvetenskap på ena sidan och humaniora på den andra inte är ett nollsummespel, med tekniken som ständig vinnare, utan disciplinerna kompletterar varandra. Men för att de humanistiska ämnena ska får ett välbehövligt och välförtjänt uppsving krävs att dess utövare och tillskyndare, såväl i akademin som i näringslivet, är beredda att anpassa sig till hur världen ser ut och fungerar i dag.
Det handlar om såväl innehåll som förpackning, vilket i sig kan vara en svår balansgång. Ska akademin utbilda anställningsbara studenter, enligt dagens normer, eller hävda att dessa studenter tvärtom kan bidra med nödvändiga, icke-linjära och kreativa insikter som ett oumbärligt komplement till de så omhuldade mätbara kunskaperna inom andra discipliner? Eller nöja sig med att se till att ekonomer, teknologer och läkarstudenter får en rimlig dos av skönlitteratur och andra kulturella yttringar i sitt curriculum och hålla tummarna för att det räcker?
Fotnot: Läs mera om humaniora via de länkar som finns i anslutning till artikeln på HBL.fi/Opinion
Slutsatsen blir att de två kanske största utmaningarna vi människor står inför i dag – kampen mot klimathotet och hanteringen av den digitala transformationen – båda behöver ett allt större inslag av humaniora, för att kunna utvecklas optimalt. Men frågan är om denna insikt automatiskt innebär en renässans för humaniora?