En patologisk fuskare
Dopningshärvan i Seefeld får allt märkligare vändningar. Samtidigt blir hela antidopningssystemet ifrågasatt. Och Kari-Pekka Kyrö vädrar morgonluft.
Österrikaren Johannes Dürr gick ut före skid-VM i Seefeld och berättade hur lätt det var för honom att dopa sig – tills han åkte fast 2014. Han gav värdefull information till myndigheterna, vilket ledde till polisrazzian mot dopningsläkaren Mark Schmidts klinik i Erfurt och gripandet av bland annat fem VM-skidåkare. Operation Aderlass.
Sedan blev Dürr själv gripen. Han är misstänkt för att själv ha använt bloddopning och har enligt tyska ARD:s uppgifter medgett att han dopat sig så sent som i oktober och december. Då försökte han fortfarande kvalificera sig för Österrikes VM-trupp.
– Jag är i grund och botten en mycket ärlig person, sa Dürr till ARD i januari.
I följande andetag anklagade han ungefär allt och alla för att vara dopade. En fuskare har förstås svårt att se att andra människor kan vara annat än fuskare. Det är samtidigt det klassiska sättet att rättfärdiga sina handlingar: alla andra dopar sig också.
Polisrazzian fick det att se ut som att Dürr trots allt är någonting mer än en bitter lögnare. Det lär finnas tiotals blodpåsar i Schmidts frysbox som kanske kan spåras till idrottsutövare i olika grenar. Flera har redan erkänt, som den österrikiska proffscyklisten Georg Preidler.
Enligt NRK har de fem gripna VM-skidåkarna Aleksej Poltoranin, Andreas Veerpalu, Karel Tammjärv, Max Hauke och Dominik Baldauf blivit dopningstestade sammanlagt 19 gånger under den här säsongen – utan att åka fast. Det väcker förstås välgrundade frågor om antidopningssystemets effektivitet. Det var kriminalpolisen som avslöjade dem. De åkte inte fast i något dopningstest.
Det är ingen nyhet att det inte finns något effektivt sätt att upptäcka en blodtransfusion, vilket är det som doktor Schmidt sysslat med. Många har redan sett videon av Max Hauke med en intravenös kateter i sin arm och en blodpåse bredvid sig. Blodtransfusioner är en gammal metod för att förbättra sin blodvärden. Tappa blod, centrifugera, spara de röda blodkropparna i kylen, injicera dem igen före tävling. Blodtranfusioner blev moderna igen i mitten av 2000-talet då Wada introducerade test för att spåra exogent EPO, ett hormon som stimulerar produktion av röda blodkroppar.
Det biologiska passet som introducerades omkring 2010 har gjort det möjligt att upptäcka blodtransfusioner indirekt. Det är förstås inte perfekt och efter VM-dopningsskandalen har många ifrågasatt om det överhuvudtaget haft någon nytta.
Tiotals cyklister och friidrottare har blivit avstängda direkt på grund av avvikelser i blodvärdena, senast den spanska proffscyklisten Jaime Roson, som blev avstängd i fyra år i februari. Då krävs det dock mycket starka indicier. Ingen skidåkare har än så länge blivit avstängd.
Främst har biopasset gjort det svårare att dopa sig i stora mängder. Det är fortfarande svårt att upptäcka mikrodoser av EPO och skickligt utförda blodtransfusioner.
Mikrodoser har förstås en ganska miminal nytta. Frånsett Poltoranin ligger de gripna skidåkarna på en ganska medioker nivå. De var mediokra utan dopning och var fortfarande långt ifrån världstäten då de åkte fast. I den absoluta världstoppen kan förstås en procents fördel avgöra.
Kari-Pekka Kyrö var en av chefsarkitekterna bakom det finska landslagets dopningsprogram. Precis som Dürr har han alltid rättfärdigat sina handlingar genom att hävda att alla andra också var dopade.
I Yles debattprogram Urheiluhullut går Kyrö hårt ut mot antidopningssystemet och Wada. Han talar om att de största laxarna fortfarande simmar omkring och hänvisar därmed av allt att döma till Norge.
Har fortfarande svårt att förstå varför Kyrö varje gång blir tillfrågad som sakkunnig. Världen har förändrats. Norge och Sverige dominerade skid-VM i Seefeld, men det är lite svårt att tro att Charlotte Kalla eller Martin Johnsrud Sundby besökt någon hemlig klinik före VM eller stannat till vid en rastplats vid motorvägen från München för att ta en hamburgare och en blodpåse.
Det är förstås farligt att vara för naiv, men faktum är att nästan alla som åkt fast för dopning under de senaste åren har kommit från ett begränsat antal länder där det fortfarande existerar en dopningskultur. En av orsakerna till att dopning ännu förekommer är att det finns många gamla tränare, ledare och läkare som har samma attityd som Kyrö: alla andra är dopade. Alla är inte dopade och om det finns något jag inte tål så är det cynism.
”Det är förstås farligt att vara för naiv, men faktum är att nästan alla som åkt fast för dopning under de senaste åren har kommit från ett begränsat antal länder där det fortfarande existerar en dopningskultur.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist