Granitblocket i granskogen
När Svenska litteratursällskapet nyligen gav sitt Paciuspris åt den amerikanska musikforskaren Glenda Dawn Goss mindes jag att en musikerbekant för inte så länge sen hade rekommenderat hennes biografi Sibelius. A composer’s life and the awakening of Finland. Den kom redan 2009 men jag hade förbisett den i en vag känsla av att den som läst Erik Tawaststjernas magnifika fembandsverk om kompositören redan visste allt.
Inget kunde vara mer fel. Goss bok är en omvälvande bok som på sina dryga femhundra sidor förmår skaka om ens Sibeliusbild i grunden. Hon uppger själv att målgruppen främst är lyssnare som saknar djupare kunskaper om Sibelius kulturella och politiska bakgrund, och kanske inte ens vet var Finland finns. Må så vara men jag hävdar att boken är lika nyttig för den finländska lyssnaren som tror sig behärska ämnet på sina fem fingrar.
För oss ligger den stora kvaliteten i Goss bok i att den ser allt utifrån, med den främmande blick som får det självklara att framstå som nytt och ofta underligt. Hon avläser Sibelius och hans samtid mot det nationella uppvaknandets historia, och det är ju inte nytt. Men vad var egentligen detta uppvaknande? Hur såg det ut i realtid, innan alla teleologiska myter om den ofrånkomliga utvecklingen ”mot självständigheten” hade etablerats?
På sätt och vis kan man säga att Goss dekonstruerar historien. Hon visar på den stora betydelsen av det svenska språket, det ryska kulturella inflytandet, den internationella kulturella utvecklingen – inte minst alla de olika avantgardismerna i Europa, de franska impulserna, inte bara hos Sibelius själv utan hos alla hans betydande samtida. Sådana som GallenKallela, bröderna Järnefelt, Juhani Aho och andra. Sibelius framstår inte som mytens isolerade granitblock i granskogen utan som en konstnär i världen. Goss tröttnar, som motvikt till detta, inte heller på att framhålla det starka gammallutheranska inflytandet på kulturen och Sibelius skapande. De nostalgiska koralerna går som en röd tråd genom hans verk ända till de allra sista pianostyckena. Som amerikan ser hon det faktum att Finland har en statsreligion som nästan komiskt märkvärdigt.
Utgångspunkten för Goss biografi är den gamla gåtan med Sibelius tystnad. Varför slutade han publicera musik som sextioåring? Hennes svar är konsekvent och provocerande och växer ur sättet att väva samman kompositören med det nationella uppvaknandet. Bilden hon sedan bygger upp av det självständiga Finlands första decennier är mycket negativ: en inskränkt, chauvinistisk och militaristisk stat som definierar sig själv genom det den utesluter. Till detta hörde allt som varit livsviktigt för 1800-talets produktiva fas av det nationella uppvaknandet, inte minst internationalismen. Nu uppstod ett fanatiskt hat mot Ryssland som inte funnits förr då kontakterna över storfurstendömets gränser var kontinuerliga. Svenskan, Sibelius modersmål, utsattes för fennomanernas allt starkare förföljelser. Sibelius själv förvandlades småningom till ett nationellt monument samtidigt som det nya, inskränkta Finland strävade efter att kontrollera offentlighetens bild av honom. Detta, hävdar Goss, ledde till ett främlingskap som var den yttersta orsaken till att han tystnade.
Bilden är tänkvärd men inte oemotsäglig. Det intressanta är dock att den diskuterats så lite här i Finland. Goss epokgörande bok är till exempel inte översatt till finska. Är det så att man i Finland inte vill låtsas om Glenda Dawn Goss obekväma tolkning av vårt nationalmonument?
Sibelius själv förvandlades småningom till ett nationellt monument samtidigt som det nya, inskränkta Finland strävade efter att kontrollera offentlighetens bild av honom.
MICHEL EKMAN
är litteraturkritiker.