Trevligt att träffas, Carol Danvers!
Captain Marvel är en positiv överraskning när denna superhjältinna nu tar steget över till vita duken. Handlingen förlagd till nittiotalet bäddar för många läckra kulturkollisioner.
ACTION/SCIENCE FICTION
Captain Marvel HHHII Regi: Anna Boden och Ryan Fleck. Manus: Boden, Fleck, Geneva Robertson-Dworet. Foto: Ben Davis. I rollerna: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Ben Mendelsohn, Djimon Hounsou, Lee Pace.
Det är lätt att bli cynisk över Oscarstriumfer och karriärmässiga räkmackor. Mahershala Ali, som plockade hem en Oscar för sitt rollarbete i Moonlight och Green Book, figurerar nu också i Alita: Battle Angel – utan att göra något större väsen av sig.
För Brie Larson gick vägen från Room till Kong: Skull Island och Captain Marvel, ännu en i raden av stöddiga superhjältefilmatiseringar. Och som så ofta i de här sammanhangen gäller det att reda ut begreppen, ägna sig åt ett stycke populärkulturell folklore.
De facto förekom Captain Marvel på film redan i början av fyrtiotalet, i så kallade ”serials”, filmföljetonger, med ursprung i den tecknade serien av Fawcett Publications. Men eftersom rivaliserande DC, som i Detective Comics, surade över likheterna med Stålmannen var det snart slut på det roliga.
Ironiskt nog var det Marvel Comics som i början av sextiotalet plockade upp stafettpinnen, återigen med en manlig huvudkaraktär. Men dagens ljus såg snart också Carol Danvers alias Ms. Marvel som förvisso år 2012 ärvde titeln Captain Marvel – en riktig långkörare på karaktärsplanet.
Och nu är det alltså dags att ta steget till vita duken, ett inte så överraskande drag efter att ärkerivalen DC gjorde storsuccé med Wonder Woman, och Black Panther rentav gjort superhjältegenren rumsren med diverse Oscarsnomineringar.
Konflikt mellan världar
Inledningsvis bär det av till den intergalaktiska Kreekulturens urbana centrum där vi stiftar bekantskap med Vers (Larson), medlem av Stjärnkrigarna, en elittrupp. Fast nu vill det sig inte bättre än att Larsons elitsoldat lider av minnesförlust och i tid och otid ger sig hän åt sina känslor, ett tabu bland krigarna.
Det oaktat drar det ihop sig till ett rafflande stridsuppdrag; det gäller att klämma åt ärkefienden, Skrullerna. Som en följd av detta blir Vers tillfångatagen, bara för att i samband med flykten slungas till ”C-53”, även känd som Moder Jord.
Här följer flera nappatag, men också en bredsida ”soulsearching” som leder i riktning mot Carol Danvers, Vers, mänskliga alter ego med ett förflutet präglat av hemligheter och lögner.
Nittiotalsnostalgi
Det intressanta med de furstligt budgeterade superhjälteäventyren är att de ofta hamnar i famnen på relativt oskrivna kort, kanske för att få fram ett något så när fräscht fanboyperspektiv.
I Captain Marvel går turen till Anna Boden och Ryan Fleck, duon bakom små men naggande goda filmer i stil med Half Nelson och Mississippi Grind. Och se, den här gången utfaller experimentet mer än väl.
Inte bara bäddar handlingen förlagd till nittiotalet för många läckra kulturkollisioner; glädjande ofta spolas effektcirkusen till förmån för mera dramatiska och mänskligt inbjudande turer som lyfter fram aktrisen Brie Larson.
I gott sällskap är hon också. Tänker på Samuel L. Jackson som gör en ung Nick Fury, och på australiensiske karaktärsskådespelaren Ben Mendelsohn som lyckas med konststycket att ingjuta både karaktär och personlighet i sin skrullfuling (i öppningselvan ingår också Annette Bening och Jude Law).
Vad själva handlingen beträffar är den inte alls så svartvit som man först skulle tro.
Och trots att S.H.I.E.L.D.-kisen Nick Fury, här i början av sin karriär, dyker upp framstår Captain Marvel som en ”originalfilm” som fungerar på sina egna villkor, det vill säga inte enbart som en del av det allt kvistigare Marvel Universum-pusslet.
På det hela taget en positiv överraskning, humoristisk och långt ifrån okänslig. Och så den sitter, Just a Girl av No Doubt, här i sällskap av bland annat Nirvana.