Att politikerna och medarbetarna lär sig medielogikens spelregler sätter press på medierna som riskerar att i allt högre grad bli ett politiskt redskap för makteliten.
Anu Koivunen i i dag-kolumnen om relationen mellan journalister och politiker.
Det är fem veckor till valdagen. Tonen i kampanjerna hårdnar, och Centerledaren Juha Sipiläs påstående om ”de rödgrönas” vilja att helt stoppa skogsavverkningarna är knappast den sista osanningen i denna valrörelse. Medierna står i korselden mellan partiernas utspel och väljer dagligen vilka konflikter de bevakar och amplifierar. Att låta bli är ett publicistiskt beslut, men också en makthandling.
Relationen mellan den politiska eliten och journalisterna handlar nämligen om makt, konstaterar professorerna vid Södertörns högskola, Gunnar Nygren och Karl Magnus Johansson i en färsk forskningsrapport ”Close and Distant: Political Executive-Media Relations in Four Countries” (Nordicom 2019). Maktkampen handlar om vem som lyckas fånga allmänhetens uppmärksamhet och påverka bilden av politiken och de politiska aktörerna.
I denna kamp har den politiska eliten (politiker, specialmedarbetare, pressekreterare) och journalister i grunden ett symbiotiskt förhållande: med såväl motstridiga som ömsesidiga intressen är de beroende av varandra. Trots tillgång till sociala medier behöver politikerna alltjämt journalistiska medier för att nå allmänheten, och journalister behöver information som politiker besitter.
På 2000-talet har medierna ofta utsetts till den vinnande parten i maktkampen. Forskning har myntat begreppet medialisering för att beskriva en accelererande utveckling där politiken och samhället i stort anpassar sig till medielogiken där spelfokus, personcentrering, konflikter, dramatik och skandaler dominerar och där tolkande journalistik vinner mark på bekostnad av nyheter och reportage.
Projektet som studerat förhållandet mellan politiker, deras stab och journalister i Sverige, Finland, Litauen och Polen under 2015–2016 skönjer emellertid en förändring: politiker återtar makten över dagordningen då journalistiska resurser krymper. Maktbalansen mellan journalister och deras källor ändras då kommunikationsavdelningarna vid politiska partier och statsrådet växer, medan de journalistiska resurserna minskar, konstaterar forskarna i boken.
De finländska projektdeltagarna Risto Niemikari, Tapio Raunio och Tom Moring påpekar att Finland kännetecknas av en säregen intimitet mellan politiker och journalister. Samtidigt bekräftar också deras forskningsintervjuer en bild av professionalisering och centralisering av politisk information. De politiska rådgivarna i statsrådets kansli idkar allt tydligare kontroll över agendan. I alla länder ser forskarna tendenser till denna ”presidentialisering av politiken”.
Att politikerna och medarbetarna lär sig medielogikens spelregler sätter press på medierna som riskerar att i allt högre grad bli ett politiskt redskap för makteliten. Politisk instrumentalisering av medier är ju något populistiska partier framgångsrikt idkat. Den bästa provokationen vinner, om och om igen.
För statsvetare och medieforskare är frågan om maktkamp politiker och journalister emellan neutral och saknar moralisk laddning. För läsare ger forskningsrapporten ett par välslipade analytiska glasögon lägligt inför valrörelsen.