Ständiga studier – ja! Men hur?

Världen och arbetslivet förändras. För att vi – Finland, företagen, individerna – ska hänga med kräver det en ny attityd till utbildning.

Det finns en bred enighet om att kunnandet, och därmed utbildning, är avgörande för hur Finland som nation och samhälle klarar sig. Just nu är det ingen som talar högt om att skära i utbildningsanslagen, tvärtom. Förhoppningsvis låter det på samma sätt också efter valet.

I den smältdegel som omformar arbetslivet från livslånga arbetsförhållanden till visstidsjobb och projektarbeten har utbildningen en viktig roll. Förr utbildade man sig när man var ung, fick en examen av något slag och gick kanske några kurser via jobbet. I dag är det inte ovanligt att unga människor har dubbla examina. Och arbetslivet kräver ständigt nya kunskaper. Nu är det livslångt lärande eller ständiga studier som gäller.

Tanken och begreppet är inget nytt. Men när arbetslivet stöps om, i kombination med att en hög sysselsättning är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska kunna bibehålla och utveckla välfärdssamhället, konkretiseras det livslånga lärandet på ett nytt sätt.

Vuxenutbildning förekommer hela tiden, men i framtiden måste den omfatta allt fler. En utmaning är att det ofta är de redan utbildade som vill fortsätta utbilda sig. Det räcker inte. Nu gäller det att skapa motiv och incitament också för dem som inte anser sig ha möjlighet att utbilda sig eller inte lockas av utbildning.

I fjol användes 19 miljarder till sådan utbildning som kan definieras som livslångt lärande. Det är i jämförelse med många andra länder en stor summa. Av de 19 miljarderna står det offentliga, alltså vi skattebetalare, för merparten, 80 procent.

Hittills har en ny utbildning ofta blivit aktuell först i och med en period av arbetslöshet. Den nuvarande arbetsministern Jari Lindström (Blå) är ett bra exempel på det. Han var pappersarbetare vid tre olika pappersfabriker kring Kouvola men när de lades ned eller sade upp folk utbildade Lindström sig till laborant. Sedan blev han heltidspolitiker, men det är en annan historia.

Det finns också anledning att tänka om när det gäller vad ”utbildning” är. För vuxna, särskilt dem som har ett arbete, handlar det mera sällan om en helt ny utbildning, om man med det avser en ny examen. En stor del av det livslånga lärandet innebär att studierna ska vara möjliga medan man arbetar. Alltså inte så att en person är studieledig i månader eller år, utan kan utföra sina studier trots att arbetet fortsätter, kanske på deltid. Det ställer krav på den som vill eller ska lära sig mer, men också på arbetsgivarna, företag och andra.

Det ställer nya krav också på dem som arrangerar utbildningarna, vare sig det handlar om universitet eller om yrkesutbildningar, eller något där emellan. Dessutom måste det på arbetsplatserna finnas en struktur som slussar i väg oss mot lärandet. Annars glöms den goda tanken snart bort.

Jubileumsfonden Sitra har startat ett projekt kring livslångt lärande med representanter för olika intressegrupper och samhällsområden. Det finns en samsyn om behovet av livslångt lärande. Men som vanligt går åsikterna kraftigt isär när det gället vem som ska stå för kostnaderna.

En modell kunde vara utbildningseller kunskapskonton där pengarna följer den person som utbildar sig. Den modellen förekommer i en del andra länder. Det visar en utredning som Undervisningsministeriet nyligen offentliggjorde. Utredningen och också arbetstagarorganisationerna lutar mot att modellen där pengarna följer den person som utbildar sig vore bra. Bland annat arbetstagare och arbetsgivare skulle bidra till finansieringen. Arbetsgivarna talar hellre om en kunskapsförsäkring, som enskilda personer betalar.

När den sociala tryggheten reformeras är också det livslånga lärandet en pusselbit.

Det är knappast ändamålsenligt med en enda modell, det måste finnas flera. Och det är viktigt att provköra modellerna innan de slås fast.