Man kan inte köpslå om moral
USA USA:s utrikespolitik kan inte baseras på presidentens tycke för sin motpart. Diplomati handlar om nationella intressen, inte om känslor. Churchill skickade visserligen penicillin till Mannerheim för att bota hans reumatism trots att länderna var i krig (det var fel medicin). Forna tiders generaler lär ha spisat middag tillsammans innan de mötte varandra på slagfältet, men där gällde liv eller död. Hur skarpt Donald Trump än gillar Kim Jong-Un och Vladimir Putin måste han göra vad som är bäst för USA. Om Trump menar allvar med vad han säger, och litar på sin väns ord, är han otroligt naiv.
Man kan förhandla om så- dant som är mätbart, antal soldater, missiler eller ubåtar, men inte köpslå om känslor eller moral (Hans Morenthaus realpolitik).
För det andra är diplomati inget tornerspel där ländernas härskare representerar sina nationer. All visdom ryms inte under en orange peruk. Därför måste en vis förhandlare inhämta sina experters och underrättares råd.
För det tredje bör inte förhandlingarna föras inför helt öppen ridå. Det lockar förhandlarna att spela politisk teater för inhemsk publik, till förfång för saken. ”Open covenants openly arrived at” var den första av president Woodrow Wilsons fjorton diplomatiska teser efter första världskriget. Om den förstås så att alla skeden av förhandlingarna är publika så riskerar de populistisk kritik och utnyttjande av tredje part. Men resultatet bör, i motsats till Molotov–Ribbentroppakten, vara offentligt. Henry Kissingers öppning mot Kina krävde hemlig ping-pongdiplomati för att lyckas.
För det fjärde måste förhandlingarna föras nedifrån och upp i stället för tvärtom. Resultatet skall vara klart före toppmötet där statscheferna kan teckna under och kramas. Gör man tvärtom och kommer överens om ”de stora linjerna” möts man senare av detaljerna, och där väntar som känt djävulen.
För det femte lämnar förhandlingar på toppnivå ingen ”bakdörr” öppen. Förhandlarna bör vid komplikationer kunna ta en paus för att konsultera sina huvudmän. Det kan öppna knutar och leda till motförslag.
Om förhandlingar skall vara framgångsrika bör representanterna känna till motpartens intressen. Harvard University utvecklade en gång Batna – ”best alternative to no agreement”. Kännedom om varandras Batna kan leda till omtalade, men sällsynta vinn-vinn-situationer. Det uppnår man knappast med affärsmässig ”dealokrati”.
Trumps negligerande av sina företrädares överenskommelser eroderar dessutom förtroendet för att hans avtal skall respekteras av hans efterträdare. Det kommer en tid också efter toppmötena.