Kan vem som helst börja ett nytt liv?
Vad är ur världen när man har sonat ett brott - och vad finns kvar?
Jag gick till tamburskåpet och tog ett nytt, tomt, vitt pappersblock ur packen. Ett nytt reportage var på gång, den här gången välbäddat av en kollega hemma i Finland med en färdig lista med namn på tänkbart folk att intervjua.
Jag gjorde den vanliga snabbgooglingen, kollade våra arkiv, slog snabbt i en biblioteksdatabas. Så brukar vi skaffa oss en första bild av intervjupersoner, även om vi vet att Google sållar för oss bland sina resultat av egna, dunkla skäl.
Kan, gör och tänker de vi ska intervjua det vi tror? Har de rätt expertis? Är de kloka, verbala och begripliga?
Den här gången visade min lilla check att en person på listan hade suttit i fängelse i tre år för terrorbrott. Hen hade ändå efter sin frigivning behållit sitt namn och fått ett synligt jobb vid ett svenskt universitet.
Intuitivt kändes det där som ett minus. Borde jag intervjua någon annan? Vill jag eller HBL synas tillsammans med en före detta extremist?
Att sona , försonas och förlåta är ett stort kapitel för människan. Förlåtelse övergår det mesta av all logik, rättvisa och spelteori. Vår neurofysiologi kommer förstås också till vår hjälp eftersom vi helt enkelt glömmer många oförrätter.
Om ordet sona alls ska ha någon betydelse i ordboken, borde vi vara tydligare i samhällssamtalet om vad som har skett när en människa har tagit sitt straff och avtjänat det. Vad betyder det att sona sitt brott, att börja om igen, som en av oss andra?
Det är ju inte lätt. Ta den av fastighetsförmedlarna på min hemort som fick två års dom för ekonomiska brott. Hur ska jag förhålla mig till mäklaren, i en affär som för min del kan vara den största i mitt livs ekonomi?
Jag tassar runt på hens visningar. I blåa skoskydd av plast tänker jag att den andras smärta och vaga skygghet över att vara märkt på en liten ort kanske är ännu tyngre än min oro för mina pengar.
Inom medierna är vi inte alltid så barmhärtiga. Ju högre post någon har, desto mera är vi beredda att gräva fram också gamla slagsmålsdomar eller sextrakasserier, även om straff har utmätts och brott kan vara sonade.
I journalistreglerna står det att vi inte ska hänga ut någon innan den är dömd i domstol. Mindre talar de om hur vi ska informera läsarna om den som har blivit dömd, avtjänat straff och juridiskt borde vara clean igen.
Så har vi IS-krigarna. Finns det brott som är så vidriga att någon ska ställas utanför våra rättssalar helt och hållet, och lämnas åt världens vargar?
Nu sitter detta kalifats anhängare stirriga i fångläger och försöker tala sig ur det hela på sina europeiska hemländers språk. Grammatiken stämmer, men innehållet är så färgat av sektens logik att det de säger är nästan obegripligt.
En svartslöjad kvinna säger på svensk tv att svenskar är ”ödmjuka nog” att ta hem henne till Sverige. Antingen förstår hon inte innebörden av ordet ödmjuk, eller så förstår hon inte för vem det är läge att vara det.
Många finländare tycker spontant att IS-resenärerna kunde få betala sitt pris där de är; att den som satt kniven till andras strupar inte förtjänar bättre själv. Låt någon annan straffa eller döda dem.
Ändå ska vi inte ha det så i en rättsstat. Vår vrede bygger dessutom på en skräckfylld mediebild, lite som vi tidigare har demoniserat ryssen, turken och häxan. Livet i IS-kalifatets inre har förmodligen inte varit av denna världen i brutalitet och hemskhet. Men vi har inte alla fakta.
Finländare som har bidragit till ISskräckväldet behöver prövas inför rätta. För att en rättegång inte bara är några personers egen procedur på samhällets bekostnad. Varje rättegång är också samhällets gemensamma forskningsresa in i det söndriga och hemska. Därför måste vi fortsätta tro på en nykter och saklig rätt, här hemma och över hela världen.
Jag vill inte heller ge upp hoppet att vem som helst kan börja ett annat liv, från början. Få ett nytt, tomt, vitt pappersblock, även om det sträcks in genom luckan på den cell där man sitter på livstid.
”Jag vill inte ge upp hoppet att alla kan börja ett annat liv, från början.”