Det blev helt fel – ta tillbaka beslutet
Slutet för 50 km gång. Slut på alla långa löpsträckor i Diamond League. Och ett kvalsystem som är ungefär lika rättvist som internationella fotbollsförbundet Fifas könskvotering.
Av alla skumma beslut som sett dagens ljus efter oräkneliga cocktails i diverse lyxhotell runtom i världen når resultaten av IAAF:s senaste konferens i Doha en höjd som bara Renauld Lavillenie närmat sig de senaste åren. Det enda vettiga som kom ut var beslutet att stå fast vid kraven mot Ryssland.
Var ska jag börja? Kanske vid resultatgränserna. IAAF har velat göra sig av med resultatgränserna en längre tid. Det var meningen att det nya rankingsystemet skulle träda i kraft redan till VM i Doha 2019, men efter påtryckningar (läs: en proteststorm) beslöt Lord Coe och hans kloka tomtar att skjuta framåt reformen.
Kvalgränserna har förstås varit ett synnerligen transparent system att avgöra vem som får åka till VM eller OS. Det har också varit öppet för manipulation i form av spökresultat, nån vitrysk bonde har slungat släggan 95 meter i distriktsmästerskapen i Gomel, uppmätt med ett måttband inhandlat på basaren i Baku 1918, rapporterat av en funktionär förtjust i galerka.
Inför OS i Tokyo 2020 har IAAF beslutat att införa ett tudelat kvalsystem. Resultatgränserna är stenhårda. Till exempel: för att kvala in till herrarnas 100 m i OS krävs en statistiktid på 10,05. Tommi Hartonens finska rekord är 10,21.
IAAF har tänkt att hälften av deltagarna i OS kvalar in med resultat. Resten blir valda med hjälp av rankingsystemet.
I det här skedet har ni förstås räknat ut att kvalsystemet inte avlägsnar det ovannämnda problemet med manipulerade resultat. Kvalsystemet är inte heller något hinder för världseliten – Renaud Lavillenie behöver inte ta i alltför mycket för att klara 580 cm.
Däremot innebär kvalsystemet att idrottsutövarna i mellanskiktet – en betydande del av Finlands elit – måste samla rankingpoäng i friidrottsgalor runtom i världen. IAAF har indelat alla tävlingar i kategorier, som avgör hur mycket poäng ett visst resultat eller en viss placering är värd. I klartext: ett spjutkast som mäter 85 meter i Karis Telefon Games är inte lika mycket värt som ett spjutkast som mäter 82 meter i Diamond League i Doha.
Största delen av OS-grenarna har ett mer eller mindre komplicerat rankingsystem, men i de flesta fall är det ganska klart vilka tävlingar som ger rankingpoäng och vem som får delta i dessa tävlingar. När det gäller friidrott handlar det om kontakter, att ha en bra manager och bli inbjuden till de stora friidrottsgalorna.
Det nya kvalsystemet löser alltså inga problem, men skapar en hel hög nya. Det ligger dock i linje med resten av besluten som IAAF slog fast i Doha.
Det som varit fascinerande med 50 km gång är att det varit längre än maraton, brutalt och tungt. Folk har kollapsat längs med vägen av värmeslag och utmattning. I London 2017 fick damerna för första gången också tävla i 50 km.
IAAF beslutade dock att ge den klassiska blåvita grenen ett nackskott. I fortsättningen ska den längsta sträckan vara 30 km eller 35 km. Det ska vara mera underhållande och snabbare undanstökat.
Det framgår förstås inte helt hur IAAF-gubbarna tänkt att 30 km gång är mera lockande än 50 km för esports-generationen. Kanske det skulle bli mera spännande genom att lägga ut rävsaxar längs med rutten? Släppa loss några hungriga lejon två minuter efter starten? 100 m gång skulle i och för sig kunna vara en fascinerande sport. Jag befarar att det inte tar länge förrän gång försvunnit helt och hållet från OS och VM. Lever kvar som en kuriositet i veteran-FM i Jämsä.
Vet inte hur IAAF tänkt med distanssträckorna överhuvudtaget, för redan nästa år ska de längre bansträckorna bli portade från friidrottens finrum Diamond League. Inga löpsträckor längre än 3 000 m och varje DL-gala ska vara överstökad på en och en halv timme.
IAAF borde förstås ta förnuftet till fånga och ta tillbaka sitt beslut om kvalgränserna fortare än Gianni Infantino hinner säga ”strimla allting”. Tveksamt.
Strongt att IAAF tagit en hård ton mot Ryssland. Låter inte Ryssland delta i internationella mästerskap förrän ryssarna samarbetar helt och hållet kring antidopningen. Lär inte hända i första tag. Ryssland har sin stolthet, sina gamla tränarstofiler och en djupt rotad mygelkultur som helt i onödan kastar en mörk skugga över alla ryska friidrottsutövare. Ligger säkert mycket politik och fördomar bakom också. Varför är IAAF inte lika hårt mot andra länder där antidopningssystemet är lusigt?
”Jag befarar att det inte tar länge förrän gång försvunnit helt och hållet från OS och VM. Lever kvar som en kuriositet i veteran-FM i Jämsä.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist