Den kammarmusikaliska kontrabasen

KLASSISK MUSIK Rossini: Stråksonater 4-6. Hoffmeister: Kontrabaskvartetter

3 & 4. Minna Pensola, violin I, Antti Tikkanen, violin II, altviolin, Tuomas Lehto, cello, Niek de Groot, kontrabas. (BIS-2318)

■ Kontrabasen har från och med romantiken tilldelats rätt undanskymda roller inom kammaroch instrumentalmusik, men dessförinnan var det ingen ovanlighet med kontrabas i solistiska och avancerade ackompanjerande roller.

Operamästaren in spe, Gioacchino Rossini, komponerade vid tolv års ålder 1804 sex sonater för två violiner, cello och kontrabas. Husgudarna Mozarts och Haydns inflytande märks tydligt i dessa med förlov rätt opersonliga, men inte desto mindre charmiga verk, där cellon i viss mån övertagit altviolinens funktion och kontrabasen agerar cello.

Den produktive Franz Anton Hoffmeister (1754–1812), nära vän med Mozart och Beethoven, var en av sin tids mest hyllade tonsättare, men ihågkoms i dag närmast som förläggare. Det speciella med hans fyra kvartetter för kontrabas, vio- lin, altviolin och cello – komponerade kring år 1800 – är att kontrabasen övertagit soloviolinens roll som melodibärande instrument, medan tonspråket i övrigt representerar en anonym, om än avgjort behaglig, klassicism.

Det bästa med skivan är dock Nick de Groots, Minna Pensolas, Antti Tikkanens och Tuomas Lehtos historiskt medvetna, stilkänsliga och spirituella spel. En fräsch bekantskap, inte minst för alla med ett intresse för kontrabasen som kammarmusikalisk röst. Sonaterna 1–3 och kvartetterna 1 & 2 finns på en tidigare BIS-skiva (BIS-2317).