Kranier i arkiv inget problem i Helsingfors
– Hoppas skallsamlingen inte skandaliseras, säger Risto Väinölä vid Naturhistoriska centralmuseet om människokranierna som arkiverats på museets vind.
I Sverige pågår en häftig debatt kring skallar som plundrades ur finländska gravar på 1800-talet och förvaras på Karolinska institutet. Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors har också en skallsamling från samma tidsepok. De ingick i den finländska anatomipro- fessorn Evert Bonsdorffs enorma skelettsamling och användes framför allt i den medicinska utbildningen och forskningen.
Men i dag har de landat på museets vind, varken synliga eller hemliga. Etiken kring skeletten har förändrats och deras vetenskapliga värde har ersatts av DNA-analyser. Vad som ska hända med skallarna är oklart.
– De är i tryggt förvar hos oss, säger förste intendent Risto Väinölä.
Som vetenskapsman ser jag människokraniet som ett mycket naturligt forskningsobjekt på sin tid. Risto Väinölä Förste intendent på Naturhistoriska centralmuseet
I bottenvåningen på Naturhistoriska museet på Norra Järnvägsgatan har en grupp skolelever flockats kring det enorma skelettet av en Stellers sjöko, ett nio meter långt och mycket fridsamt växtätande sirendjur som européerna utrotade med harpuner på bara 27 år efter att arten upptäckts i Berings hav 1741.
Havsjättens välbevarade skelett är en av pärlorna i anatomiprofessorn Evert Bonsdorffs (1810–1898) skelettsamling. Bonsdorff, finländsk pionjär inom anatomi och fysiologi, köpte in hundratals skelett världen över i forskningsoch utbildningssyfte. Samlingen svällde till en Noaks ark i ben – mammutars, valars, näbbdjurs – som Naturhistoriska centralmuseet i dag förfogar över.
Men det finns en del av Bonsdorffs samling som inte visas för besökare. Den förvaras på museets vind. En enkel lapp har tejpats fast på vindsdörren med orden Luukokoelma Ihminen (Bensamling Människan). I Bonsdorffs samling ingick också arten Homo sapiens.
Zoologen Risto Väinölä, förste intendent vid museet, låser upp dörren, tänder lampan och öppnar en av de hundratals papplådorna som finns radade i hyllorna enligt serienummer och geografiskt ursprung.
– Den här skallen är från Bulevarden, en av många som hittades under utgrävningar i samband med byggarbeten i början av 1900-talet och lades till samlingen, säger Väinölä och håller upp ett gulbrunt kranium med några tänder kvar.
Omtvistad forskning
HBL skrev nyligen om den explosiva debatten i Sverige där sverigefinnar kräver tillbaka skallar som tre svenska medicinare, Gustaf Retzius, Christian Lovén och Erik Nordenson, plundrade ur gravar på olika håll i Finland under 1870-talet. Kranierna, som i dag förvaras på Karolinska Institutet, undersöktes och mättes för att definiera ”den finska rasens” egenskaper.
Samlingen på Naturhistoriska museets vind har en liknande, men inte identisk bakgrund. En del av kranierna och benen ingick i det anatomiska museum Bonsdorff grundade för att ge forskare och läkarstuderande bättre möjligheter att studera biologisk mångfald och anatomiska skillnader mellan arter, och mellan olika människor. Benen användes för praktiska övningar i läkarutbildningen. Andra skelett och enskilda människoben har lagts till senare.
Den geografiska spridningen är stor: på en del papplådor står det Padasjoki eller Villmanstrand, på andra Tjeckoslovakien och Ryssland. En del bens ursprung är okänt. Också benens ålder varierar. De färskaste är från början av 1900-talet, de äldsta flera hundra år gamla.
– En del ben bytte Bonsdorff till sig av kolleger på olika håll i världen. Det var den tidens business, precis som man utbytte annat vetenskapligt material mellan forskare, säger Risto Väinölä och lägger tillbaka skallen från Bulevarden i sin låda.
Att fotografera skallarna är förbjudet. Men etiketten är inte alls lika rigorös som på Karolinska Institutet, där samlingen är stängd även för forskare och platsen där benen förvaras hålls hemlig.
– Våra principer är att samlingen a) inte är hemlig, utan en del av vetenskapshistorien och b) att alla etiska principer som gäller mänskliga kvarlevor och griftefrid måste respekteras. Det som bara är ben för en kan ha en helt annan betydelse för någon annan, säger Väinölä.
I egenskap av förste intendent har ansvaret för bensamlingen landat på Väinöläs bord, men det är över 20 år sedan någon aktivt engagerade sig i samlingen. Då handlade det om samernas rättigheter. På 1990-talet fästes uppmärksamhet vid att en del av benen i samlingen var samiska.
Alla samiska kvarlevor återlämnades till samerna själva, en del till det samiska kulturmuseet Siida i Enare. En etisk kommitté, med rättsmedicinska, teologiska och juridiska experter, tillsattes för att en gång för alla gå genom samlingen och bestämma vad som skulle göras med den. Det var först i det här skedet Naturhistoriska centralmuseet tog över ansvaret för benen som tillhört medicinska fakulteten.
Domen skriven på skallen
Sedan dess har ingen gjort anspråk på de återstående skeletten. Många av dem har en liknande historia som skallen på Bulevarden: upptäckta på bortglömda gravplatser i samband med byggarbeten. Här saknas de flesta personuppgifter.
Med andra kranier är det tvärtom, man vet exakt vem personen var och när hon eller han dog. Det handlar om fångar som dött i fängelset eller på andra institutioner. Kropparna har sedan donerats till den medicinska och anatomiska utbildningen.
Därför är brottslingar överrepresenterade i vindsrummet där vi står. I vissa fall står namnet och domen rentav skrivna på kraniet. Enligt obekräftade medieuppgifter lär en av skallarna tillhöra mannen som kallas Finlands första seriemördare, drängen Juhani Aataminpoika, som dog i fängelset på Sveaborg 1854.
I tidens anda förekom också undersökningar där man försökte hitta orsaken till fångars brottslighet någonstans i anatomin.
Dessutom florerar ett seglivat rykte om att kvarlevor av arkebuserade röda som skulle ha donerats till anatomiundervisningen efter inbördeskriget finns bland lådorna. Men det är sannolikt en anka.
– Såvitt jag vet har de som försökt utreda saken inte hittat några belägg för det, säger Väinölä.
– Det är viktigt att framhålla att det här inte på något sätt handlar om en olaglig samling, utan om skelett som genom myndighetsbeslut kom den tidens medicinska undervisning till godo.
Senare har i synnerhet de skelett där personens ålder, yrke och hälsotillstånd framgått visat sig vara värdefulla i forskningen.
Etisk förskjutning
Det fanns en tid då många medicinare bokstavligen hade skelett i garderoben, och den tiden är inte alls särskilt avlägsen. I skolundervisningen har riktiga skelett på sina håll använts åtminstone så sent som på 1990-talet.
– Som vetenskapsman ser jag människokraniet som ett mycket naturligt forskningsobjekt på sin tid. Det gäller fortfarande i djurrikets systematik, när man studerar olika arters och populationers evolution och historia. Under de allra senaste decennierna har tekniken utvecklats så långt att man inte behöver de fysiska kranierna. Det räcker med att du går genom en tomografi för att din skalle ska kunna förevigas och studeras.
– Och DNA-analyser har åsidosatt andra metoder i systematiken och evolutionsforskningen, säger Väinölä.
Det innebär att de tusentals benen i vindsrummet förlorat största delen av sitt vetenskapliga värde. Enligt Väinölä händer det ett par gånger per år att forskare tittar in, och då är de huvudsakligen intresserade av frågor som tandhälsans historia.
– Man kan egentligen inte säga att den här samlingen tidigare heller skulle ha avgjort några större vetenskapliga frågor, förutom kanske att det också här framgått att skillnaderna mellan olika folkgrupper är minimala.
Att i framtiden ställa ut människoben på museet är uteslutet, slog den etiska kommittén fast på 90-talet. Frågan är kanske var gränsen går: mumier begapas till exempel dagligen av hundratals besökare på British Museum.
– Vi har inget sådant antropologiskt uppdrag. I teorin skulle man kunna ställa ut kopior. Med en 3Dprinter kan man i dag kopiera vilken skalle som helst.
Utifrån en del av kvarlevorna skulle det teoretiskt sett också vara möjligt att försöka spåra efterkommande.
– Men hur förnuftigt skulle det vara? Man går i så fall minst fem generationer tillbaka i tiden, släktingarna kan vara hundratals. På vems ansvar skulle kvarlevorna falla?
Han anser att det inte heller är särskilt meningsfullt att med nutida glasögon sätta sig till doms över äldre tiders skallforskare.
– För mig är det bara historiska fakta om hur man gick till väga för att försöka få fram ny information.
Vad ska hända med alla era skelett? – Det får följande etiska kommitté ta ställning till. Jag hoppas själv att samlingen inte skandaliseras. Vi har skeletten här i tryggt förvar och jag önskar dem griftefrid.
På insändarsidan fortsätter debatten om skallforskning.