Boxningen är vägen ut ur flyktinglägret
I flyktinglägret i Rwanga förvandlas lagerlokalen en timme varje dag till ett gym med boxningssäckar och handskar. Det är allt som behövs för att 12 yazidikvinnor ska återfå sitt självförtroende.
17-åriga Husna är en av de yazidikvinnor som internerats i flyktinglägret i Rwanga, som ligger i Kurdistanområdet i Irak. Hon är en av de 15 000 som bor där.
Hon är också en av de flyktingflickor som börjat träna boxning som ett sätt att förbättra både självförtroendet och självförsvaret. Hemorten Sinjar flydde hennes familj från när IS kom. Trots att Sinjar nu förklarats IS-fritt vill hon inte återvända till en helt demolerad stad.
– Vi skulle aldrig känna oss säkra där mer.
”Boxarsystrarna” samlas här för att lära sig hur man försvarar sig med tomma händer. Det är den ideella organisationen The Lotus Flower (Lotusblomman) som startat projektet för att hjälpa flyktingkvinnor som utsatts för övergrepp av IS. Målet är att förbättra deltagarnas fysiska och psykiska hälsa genom kurser i boxning och självförsvar.
Det låter kanske som en förenklad lösning, men träningsprogrammet har tagits emot med öppna armar av dem som bor i Rwanga, ett läger i Kurdistanområdet i Irak med omkring 15 000 interna flyktingar.
Det här är ett läger där alla kvinnor har traumatiska minnen av besinningslöst våld och dödade nära och kära.
Med tiden försöker allt fler av kvinnorna att komma över de hemska mardrömmarna och hitta nya sätt att bevisa för sig själva och andra vad de egentligen klarar av.
17-åriga Husna och hennes vänner har valt boxningen. De struntar i att sporten enligt många kvinnliga utövare fortfarande är dominerad av män. Det stoppar dem inte från att utveckla sina förmågor och framför allt njuta av varandras sällskap i ett positivt och stödande sammanhang.
Dessutom vet yazidikvinnor och flickor hur viktigt det är att kunna försvara sig själva. Husna och hennes lagkamrater hade behövt den konsten redan när de misshandlades och utnyttjades av extremisterna.
Besök av elitboxare
Vian, Lotusblommans regionchef, säger att den första boxningskursen redan har inspirerat mellan 35 och 40 kvinnor att delta i de följande.
Än så länge är den enda ordinarie tränaren en manlig kickboxare från den närmaste staden Dohuk, men då och då får kvinnorna besök av kvinnliga världsmästare.
I september i fjol ledde den kanadensiska boxningstränaren Rosana Burgos en två dagars workshop i lägret.
– Kvinnorna kände igen sig i Rosana, hon är en kvinna som också blivit utnyttjad och misshandlad av män, säger Vian.
Följande besökare är Cathy Brown, pensionerad brittisk proffsboxare och kognitiv beteendeterapeut. Under en intensiv workshop ska hon träna en utvald grupp flickor som sedan i sin tur får lära ut knepen till andra kvinnor i lägret.
Husna är begåvad och satsar allt på boxningen, så hon är den första kandidaten. Hon har alltid varit idrottsintresserad och ser fram emot att göra något hon gillar, och samtidigt hjälpa andra.
– Att känna sig stark och få andra flickor att också göra det är en underbar känsla.
Familjen en kraftkälla
Det här är inte första gången Husna känner sig stark.
– Jag har alltid vetat hur man ska tampas med utmaningar i livet, säger hon.
– Min pappa var soldat. Han dog någon månad innan jag föddes, och min mamma följde honom så tidigt att jag inte minns henne heller. Det har gett mig gnistan att alltid klara mig själv.
Hon bor i en kärleksfull familj som hon beskriver som sin största kraftkälla och sin enda svaga punkt. Tillsammans med sin syster, mormor, morbror och några andra flyktingar lämnade hon allt och kom till lägret i Rwanga i augusti 2014 för att överleva och komma ifrån IS och brutaliteten i deras krigföring.
– Sedan dess har livet varit på paus, säger hon.
Trots att deras hemort Sinjar redan förklarats IS-fri är det bara några få familjer som bestämt sig för att återvända dit. Som så många andra av dem som lever i Rwangalägret är Husnas släktingar kluvna inför sina framtidsplaner. Hennes mormor kan inte tänka sig något annat än att