Kapporna fladdrar i valvinden
Regeringspartiernas ledare har rekordsnabbt vänt sina kappor efter valvinden. Tänker oppositionen glömma de gångna fyra åren?
Valrörelsen har nu gått in i sitt avgörande skede. Kandidaterna har sina nummer, valtälten spänns varje dag upp på gator och torg och samtidigt har de avgörande valdebatterna kommit i gång.
Alla partier hade sina ordförande på plats då Yles första stora valdebatt hölls på torsdagskvällen. SDP:s Antti Rinne, som var sjukledig i två månader, är med igen och han har inte välkomnats med ömma händer, snarare hårda nypor. Hans parti leder opinionsmätningarna med bred marginal och då är han det främsta bytet för åtminstone de andra större partierna. Framför allt de två stora som har suttit i regeringen, Centern och Samlingspartiet.
Rinne var i klorna på dem speciellt i den valdebatt som Skattebetalarnas förbund ordnade i onsdags. De gamla ideologiska skillnaderna kom tydligt fram då ämnet var ekonomi och skatter. I Yles debatt på torsdagskvällen berördes andra ämnen och då hamnade sossebasen mindre i skottgluggen.
Valkampanjerna rubbades rejält då statsminister Juha Sipilä för en dryg vecka sedan beslöt att be om avsked för sig och sin regering.
Man får en känsla av att alla partier nu anser sig stå på samma startstreck i valrörelsen. Då en månad återstår till valdagen förefaller de tre partier som suttit i regeringsställning fram till för en vecka sedan helt fria från den bördan. De vänder ryggen mot åtminstone de negativa och svåra besluten och de som blev ofullbordade.
Men så kan det ju inte vara. De hänvisar till att regeringsprogrammet som följdes var en kompromiss. Visst, det är alla regeringsprogram som flera partier har svarvat ihop, men inte kan partierna plötsligt svära sig fria från något de har drivit i nästan fyra år.
Vårdreformen är ett kapitel för sig. Bara en vecka efter att den föll har både Centern och Samlingspartiet helt nya modeller som de driver. Centern tycker plötsligt att Helsingfors måste särbehandlas och utgöra ett eget område. Det skulle Samlingspartiet absolut inte haft något emot, men C kunde inte tänka sig det tidigare. Saml vill för sin del inte se någon landskapsmodell längre utan talar för kommunerna som ordnare av vården också i framtiden. Rakt emot den reform de drev i regeringen. Det är i och för sig bra att en valrörelse tittar mer framåt på nya utmaningar än bakåt på vad som har hänt och vad som har gjorts. Men nog är det konstigt om inte de partier som i nästan fyra år suttit i regeringsställning i valrörelsen ställs till svars för sina göranden.
Under valperioden har oppositionen starkt kritiserat bland annat de fatala nedskärningarna i undervisningen och forskningen, är det inte dags att påminna om dem nu? Ska exempelvis taxireformen som alla svär ve och förbannelse över få passera utan en uppgörelse i de valdebatter som hålls under de sista fyra veckorna?
Oppositionen borde inte heller svälja Juha Sipiläs och hans regerings valtaktiska avgång fem veckor före valet.
Väljarna fäller visserligen de slutliga domarna.
En detalj som stack ut i Yles valdebatt var hur ojämnt partiordförandena gavs möjlighet till inlägg och taltid. Trots att redaktörerna och tittarna hela tiden fick information om hur länge varje deltagare hade haft ordet blev fördelningen mycket skev.
Vinnare blev Petteri Orpo, som trots mest taltid var påtagligt irriterad. Antagligen börjar de dalande opinionssiffrorna väcka en viss nervositet.
SFP:s Anna-Maja Henriksson blev det största offret då hon inte fick ens hälften så mycket tid som de kolleger som talade mest.
Det kan inte bero på att deltagarna inte bad om ordet, de hade ju händerna i luften hela tiden för att de hade något på hjärtat.
Redaktörerna i public servicebolaget måste skärpa sig för att skapa större rättvisa.