Popstjärnans ranch var pepparkakshuset och han var häxan

”Det tar bara några minuter in i dokumentären innan hjärtat snöper sig och halsen stockas.”

När min farfar drabbades av en blodpropp och förlamades brukade jag ibland hålla honom sällskap på dagarna. Jag var i tolvårsåldern, och vi såg mest på tv tillsammans, oftast musikvideor på MTV. Faffa kunde brista i gråt närsomhelst, antagligen som en följd av sjukdomen, men en sak som fick honom på gott humör var Michael Jackson.

Faffa var fascinerad av hur snabbt Jackson dansade och brukade härma hans rörelser med munnen: Svisch, svisch.

Själv övade jag Jacksons moonwalk framför spegeln – som miljontals andra barn – och visade sedan upp mina skills på fester i klasskompisars garage. När jag ser Dan Reeds fyra timmar långa dokumentär om två män, Wade Robson och James Safechuck, som berättar om de påstådda sexuella övergreppen som Michael Jackson utsatt dem för, är det mycket som kommer tillbaka.

Det tar bara några minuter in i dokumentären innan hjärtat snöper sig och halsen stockas. Sedan lyssnar man, i fyra timmar, när de två männen berättar sina historier. Långsamt, varsamt, tyst, illusionslöst. Men egentligen handlade ju allt om illusioner. Jag minns att jag såg filmen Moonwalker på bio i Jakobstad 1988 med min mamma och kände mig fullkomligt berusad när jag kom ut ur biosalen. Vem var denna märkliga, fascinerande figur som levde med en apa och bodde i ett nöjesfält och var varken vuxen eller barn?

De vuxna kallade Jackson för en tragisk figur men för oss barn erbjöd han en portal till en fantasivärld. Drömmen var att vara ett av de barn som han bjöd in till sin ranch och visade filmer för, som fick äta oändligt med godis och åka i berg-och-dalbanan hur många gånger som helst. Dan Reeds film handlar om vad som, högst troligt, skedde på ranchen när solen gått ner. Grova sexuella övergrepp och en psykologisk motoffensiv som gjorde att det tog trettio år för Wade Robson och James Safechuck att ens begripa vad de utsatts för. Vittnesmålen är så känslomässigt komplicerade att det är svårt att föreställa sig att de skulle vara fabricerade. Det är som en verklig version av Hans och Greta, där Michael Jacksons ranch var pepparkakshuset och han var häxan. Ja, faktiskt exakt så, inklusive frågetecknet kring föräldrarnas vetskap om vad som hände. Kanske skickade de verkligen ut sina barn i skogen helt medvetna om att det var farligt där ute. Dokumentärens korsklippning mellan äppelkindade pepsireklamer och Jacksons sovrum får oss att se någonting nytt och obehagligt i den tidens populärkultur. Jacksons image i slutet av åttiotalet var helt och hållet skräddarsydd för att tilltala oss barn (pojkar?) som var födda runt 1980, liksom många av Hollywoodfilmerna då (till exempel filmen Ensam Hemma, en enda stor Peter Pan-fantasi).

Men precis som många avslöjanden sedan metoo-hösten 2017 är också den här viktig. Och jag tror inte att man behöver sluta lyssna på Michael Jackson för det. Många av hans låtar är lika mycket producenten Quincy Jones låtar. Däremot kommer det att finnas en ton där som man inte hört förut.

Dokumentären Leaving Neverland kommer att sändas på Yle senare i år.