Trygghet mot frihet

Att komma med i något nytt, utveckla något helt eget, att bygga ett företag känns mycket bra.

Den vanliga balansfrågan brukar ställas mellan frihet och ansvar. Det är en fråga som ställs till oss som individer, men är samtidigt också en klassisk samhällspolitisk fråga. Men nu vill jag reflektera över balansen mellan trygghet och frihet. Och ställer den frågan både till mig själv och skilt i en dagspolitisk fråga.

Jag har en längre tid funderat över mina egna framtidsplaner. Ett viktigt element har varit professor Carol Dwecks bok ”Mindset”. En bok om hur vi upprätthåller vår nyfikenhet till att lära oss nytt.

Jag har gjort två karriärer. En inom politik och en inom teknologibolaget Microsoft.

På onsdagen inledde jag min tredje karriär. Med hela fem dagars erfarenhet av att vara entreprenör skall man kanske inte uttala sig alltför självsäkert. Beslutet är välövervägt och har inte skett över en natt. Fjorton år på Microsoft har varit mycket givande. Teknologin och bolaget har förändrats och vuxit. Intressanta människor och en massa möjligheter att lära sig nytt.

Men det började bli lite väl mycket av att vara för självsäker i sin roll. Jag började skönja lite tecken på att bli cynisk och på att ha det Dweck kallar för ”fixed mindset”. Att göra något liknande inom en annan bransch löser kanske inte detta, även om också det varit en möjlighet. Jag måste alltså jobba med att avstå från det trygga.

Jag valde friheten och osäkerheten, också spänningen framför det trygga. Jag gick med i ett intressant, litet och relativt nytt bolag som partner. Att komma med i något nytt, utveckla något helt eget, att bygga ett företag känns mycket bra. Att starta något tillsammans och inte ensam, känns också rätt. Det ger ett annat lyft och också en bättre balans, lite trygghet av att bygga bolaget tillsammans med någon som redan startat och som redan gjort ett fint grundarbete. Frihet över trygghet, men i balans. Trygghet mot frihet är också en fråga man kan reflektera över i förhållande till reformerna kring social- och hälsovården och landskapen. Här blir frågeställningen betydligt svårare. I grund och botten handlar ju socialoch hälsovårdstjänster om trygghet.

Även om den politiska debatten kanske ser ut som om alla vore oense om nästan allt är läget inte detta. Jag vågar påstå att nästan alla delar uppfattningen om att köerna och tillgången till offentlig hälsovård bevisar att vi har stora brister. Alla delar också framtidsfakta. Demografin gör inte läget lättare. En stor del av våra kommuner klarar inte av ansvaret. Och även om det inte kanske verkar så, råder det nog också konsensus kring att vi behöver både offentlig och privat tjänsteproduktion inom i synnerhet hälsovården för att inte tala om privata aktörer som till exempel Folkhälsan.

Inför val skall alternativ presenteras. Det är ju politik vi som medborgare skall ta ställning till i valen. Det paradoxala är att kandidater och partier fokuserar på att påpeka brister i de andras förslag medan väljarna sällan uppskattar det de uppfattar som bråkande politiker. Däremot uppskattar väljarna dem som de uppfattar talar sanning, även om sanningen (eller alltså den uppfattade sanningen) inte alltid skulle vara rosig.

Tryggheten skall garanteras, men också friheten. Att se frågan svartvitt kan möjligen vara politiskt attraktivt, men kanske inte hållbart. Det går att tävla om förtroende också på det viset och det går nog att bygga ett reformprogram. Utan reformer kraschar systemet. Trygghet kräver också frihet.